Annons

Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Skogen är intelligent

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

När det gigantiska och uråldriga hemträdet störtar till marken i filmen Avatar förnims smaken av världens undergång. Tusentals medlemmar i Navifolket mister sitt hem när gruvbolaget på den avlägsna planeten Pandora helt enkelt brandbombar sönder jätteträdet där de bor. Genom röken och askan skymtar – ett rykande kalhygge. James Camerons svindyra storfilm är en allegori över västerländsk kolonialism och naturskövling, men den bygger faktiskt på forskning om de underjordiska svampnätverk som håller ekosystemet skog vid liv.

Sf-filmen Avatar hämtar direkt inspiration från den forskning som skogsekologen Suzanne Simard bedrivit i årtionden i Kanada och nu har hennes enastående bok Allt jag lärt mig av träden utkommit på svenska. Hon har en devis: Vi ska inte rädda träden, träden ska rädda oss.

Annons

Annons

Sf-filmen Avatar hämtar direkt inspiration från den forskning som skogsekologen Suzanne Simard bedrivit i årtionden i Kanada och nu har hennes enastående bok Allt jag lärt mig av träden utkommit på svenska. Hon har en devis: Vi ska inte rädda träden, träden ska rädda oss.

Neytiri tillhör navifolket i filmen Avatar. Foto: 20th Century Fox.

Suzanne Simard växte upp i en fransk-kanadensisk skogshuggarfamilj,  en hel del härliga franska svordomar levereras i boken och den är alltså en vetenskaplig självbiografi. Man bör ta båda de orden på allvar: Vetenskap och självbiografi. Här är nämligen hennes starka band till systrar, bröder, föräldrar, vänner och sin egen kropp – graviditet och senare cancer - ständigt närvarande mitt i de komplicerade forskarmödorna men det är inte ett trick för att göra boken mer lättläst eller medryckande.

Hon menar nämligen att ett komplext ekosystem är mycket likt ett samhälle och alla de relationer en människa är insvept i. Ju starkare dessa relationer är desto mer resilient blir såväl samhället som ekosystemen mot kriser och störningar.

Tidigt hamnade Simard i konflikt med det skogsbolag hon först jobbade på och sedan med den statliga myndighet och dessutom ”herrklubb” som länge – och i hög grad fortfarande - förordat ett extremt hänsynslöst skogsbruk. Det hon visat genom sina tålmodiga experiment på fältet är att den rådande skogspolicyn var/är åt helvete fel. Den etablerade tanken var att helt kalhugga skogen och därefter bespruta marken med ogräsmedel, för att de nysatta plantorna skulle bli ”fria-att-växa” – utan konkurrens av några olönsamma arter som björk, al eller olika gräs.

Annons

Annons

Men det hon såg på fältet och i sina experiment var att skogen därmed blev allt sämre på att regenerera sig, särskilt när alla de äldsta träden avverkades. Det som upphörde att fungera då kalhyggena drog fram var den ömsesidiga hjälp, med kol, vatten, mineraler som de olika arterna via det enorma systemet av svampar och mykorizzha bistår med och där ”moderträden” har rollen som ett slags föräldrar för yngre plantor.

I sina forskningsresultat såg hon det samarbete och inte bara den konkurrens som äger rum i naturen och när hon ofta använder ordet ömsesidighet löper rottrådarna ända bakåt till den gamle ryske anarkisten och naturforskaren Pjotr Kropotkin. Perspektiven i hans mer än sekelgamla klassiker Ömsesidig hjälp har på senare årtionden fått en kraftig renässans hos många moderna naturforskare, t ex hos primatforskaren Frans de Waal. Och inte bara det: Suzanne Simard anknyter öppet till de nordamerikanska urfolkens holistiska syn på skogen och allt levande.

Det låter förstås som New Age i sin värsta form. Men det rör sig om insikter sprungna ur minutiös och numera erkänd forskning. Som skogshuggardotter har hon också en självklart råbarkad syn på att människan måste bruka skogen. Men varsamt. Till slut talar hon om skogens ”intelligens”, vilket inte ska uttydas som att den har hög IQ och är bra på matte, utan att skogen är ett system där växter faktiskt kommunicerar med varandra, varnar varandra, skyddar varandra för hela växtrikets skull.

Moderträd, alltså mycket gamla och stora träd, utgör naven i ett kommunikationssystem som inte är olikt den mänskliga hjärnans. Att växter besitter en form av intelligens var för övrigt redan Charles Darwin inne på mot slutet av sitt liv. (Se min recension av några böcker om detta i Aftonbladet 11/5 2018).

Annons

Annons

Simards Allt jag lärt mig av träden landar på bokhandelsdiskarna ungefär samtidigt som DN-reportern Lisa Röstlunds Skogslandet. Bägge utgör tunga uppgörelser med det industriella skogsbruk som bedrivs inte minst i Sverige. Jag vill nog påstå att det också är symtomatiskt att det tycks vara kvinnor, forskare och journalister, som går i bräschen för en annan syn på naturen och i det här fallet skogen.

Det som däremot är ytterst märkligt med Simards bok är förordet av en tidigare skogsprofessor, som just är känd för att förespråka det slags skogsbruk som Simard tar avstånd från. Förordet säger i princip att hennes forskning inte funkar för svenska förhållanden – och därmed har de skogsindustriella intressena blivit tillgodosedda. Förlaget Natur och Kultur borde haft någon mer introducerande röst, eftersom skogsfrågorna är så inflammerade.

Efter att jag nu sett om Avatar, med Simards bok i ryggen, går jag ut i skogen och sätter mig mot en hög gammal tall. Jag hör inte samtalet i jorden under mig, men det finns där. Det där rykande kalhygget som syns i Avatar efter gruvbolagets attack tonar bort.

Annons

Annons

Till toppen av sidan