Jag har alltid tyckt att de har underbara namn på tågen i Bergslagen: Kata Dalström, Putte Wickman, Joe Hill. Att stiga ombord på ett tåg i Borlänge eller Gävle som heter Joe Hill efter den facklige kämpen känns alltid en smula högtidligt. Men verkligheten är långt mindre romantisk. Tåg i Bergslagen är ett samarbete mellan flera regioner – Dalarna, Gävleborg, Närke, Västmanland – som använder sina skattepengar för att handla upp operatörer som ska bedriva tågtrafik så billigt som möjligt på de olika sträckorna.

Och det är och har varit en enda röra hela tiden. Senare i år kommer SJ att säga upp sitt avtal och en ny operatör måste hittas. Det påstås att det kan bli det Hongkongägda MTR (med tanke på läget i Hongkong kan man nog lika gärna skriva att bolaget är ägt av Kina). I alla fall blir det något bolag som lägger ett riktigt lågt anbud i den offentliga upphandlingen.

Från fackförbundet Sekos sida är man rätt övertygad om att risken för tågkaos framöver är överhängande. Anställda lokförare och personal måste söka om sina jobb och ska det bli billigt så lär det bli tuffare villkor för de anställda. Tågvärdar som ensamma har hand om fyra-fem vagnar med 20-30 passagerare i varje beordras redan att orka med ett personligt bemötande av varje resenär och jag har alltid undrat hur någon ska orka med det.

I den upphandling som nu sker finns enligt Seko inget krav på att arbetsgivaren ska ta över personalen. Alla anställda måste därför troligen söka om sina jobb. När bolaget MTR tog över trafiken från SJ i Mälardalen ledde till det till personalbrist och kaos eftersom de anställda inte var säkra på att kollektivavtal gällde.

Varför säger SJ upp sitt avtal? Därför att lönsamheten är för låg, så klart. Men SJs upphandlingschef har verkligen en poäng när han i en intervju konstaterar: ”Man väljer att lägga villkor som kanske pressar priserna initialt men som resenärerna och utvecklingen av trafiken kommer att lida av under avtalsperioden.” (SvT 24/8). SJ AB ägs av staten men ska verka på marknaden som vilket annat företag som helst och är därmed fånge i avregleringens logik.

Ty i grunden handlar allt detta om avregleringar. Avregleringar av olika centrala och samhällsviktiga verksamheter har ställt till det ordentligt på många områden. Avregleringen av elmarknaden är ett vid det här laget mycket ökänt exempel. Men att en så samhällsviktig och dessutom komplex verksamhet som järnvägstrafik lider under avreglerings- och upphandlingsoket är helt enkelt ett exempel på marknadsdoktrinärt vanvett.

I en insändare på Dagens Nyheter skriver lokföraren Anna Ericson så här: ”Järnvägssystemet är ett slutet system med begränsad kapacitet, vilket kräver samarbete snarare än konkurrens i både trafik och underhåll. Om vi slipper meningslösa upphandlingar skulle det vara möjligt att skapa en enad järnväg igen.”

Vore jag lokförare eller tågvärd skulle jag inte känna att det är så roligt att arbeta på ett företag som ytterst kontrolleras av en kinesisk statlig ägare. Men problemet med ett avreglerat tågsystem är framförallt det som lokföraren Anna Ericson pekar på i sin insändare: ”En annan konsekvens av att man upphandlar järnvägstrafik är att det blir otroligt ineffektivt. Alla håller hårt sina egna resurser. Det går inte att omfördela fordon och personal över bolagsgränserna till de delar i systemet där de bäst behövs.”

Att de regionala tågen fungerar borde vara prio ett i ett läge där klimatkris råder. Och nästa gång jag stiger på ett tåg i Bergslagen som kanske heter Joe Hill ska jag tänka på just Joe Hill: en facklig kämpe som en gång tog sig över hela den amerikanska kontinenten genom att hoppa upp på godstågen och därmed lura marknaden.