Teknikcollege Sverige är, som det så fint heter, en samverkansplattform för industrins kompetensförsörjning. Kommuner, företag och facket finns bland annat representerade.

I Norrbotten vänder sig Teknikcollege Sverige nu till föräldrar och målsmän för barn i högstadiet för att få deras barn att välja utbildningar som industrin behöver. Men det stannar inte där förkunnar Linda Rönnbäck för SVT. Hon är processledare för Teknikcollege. Så sent kan man faktiskt inte börja om man ska få eleverna att välja för industrin relevanta utbildningar. Så man jobbar sig ner i åldrarna på mellanstadiet och lågstadiet.

Och jag vill bara skrika.

Jag minns min egen uppväxt i Kiruna. Hur studiefientligt Kiruna var. Hur en del klasskompisar på gymnasiet skolkade för att jobba extra i gruvan. Det var liksom inte svårt att välja utbildningarna LKAB behövde. Det svåra var, inte minst för pojkar, att välja något annat.

Det svåra var att tycka att man hade en plats på universitet, fast mamma och pappa inte hade gått där.

Lite har förändrats. I Norrbotten är utbildningsnivån lägst i landet.

Och det är därför den eviga proletariseringen av Norrbotten provocerar. För när industrin säger utbildningar som industrin behöver, avses inte ingenjörsutbildningar. Inte för barnen i Norrbotten. Då avses el-program och andra utbildningar som gör att de kan kliva in i industrin direkt efter gymnasiet.

Det är så oerhört cyniskt. Barnen som föds där föds för att bli arbetskraft. Kan ni se framför er samma typ av rekryteringskampanj utföras i något av Sveriges alla flådiga områden? "Ditt barns primära värde är som arbetskraft i industrin. Varsågod att välj en gymnasieutbildning som passar oss i industrin."

Det finns ett egenvärde i att gruvarbetarbarn och industriarbetarbarn blir läkare och jurister. Sverige är inte en kultur, den är flera, vårt språk är inte ett språk, det är flera. När barn till andra än de högre stånden i Sverige läser vidare betyder det att gruvarbetaren får möta läkare som talar samma språk som dem, är fostrad i samma kultur.

När advokaten kommer från ett industriarbetarhem i Gällivare och möter en klient ur arbetarklassen betyder det ett möte med juridiken där båda parterna delar samma kulturella bakgrund.

Det är viktig.

Aldrig är klassamhället lika tydligt som när industriföretagen glatt meddelar att de nu riktar in sig på mellanstadiebarnen i Norrbotten. Det är inget fel på jobben. Men varför sker inte rekryteringen bland mellanstadieelever i flådiga Djursholm?

Svaret är ganska självklart, sannolikheten att de ska nappa är låg. För dem finns helt andra vägar utstakade i livet. Sådär som det gör i ett klassamhälle där industriarbetarbarn förväntas vara intresserade av jobb i industrin, undersköterskans barn förväntas vara intresserad av att jobba i hemtjänsten och börs VD:ns barn förväntas läsa på fina universitet och sedan leda företagen industriarbetarbarnen förväntas arbeta på.

När jag gick ut gymnasiet rådde anställningsstopp i gruvan. Hade mina klasskamrater på grund av rekryteringskampanjer i mellanstadiet valt industriprogrammet hade många förmodligen ångrat sig. Och framför allt, inte kunnat få något jobb i LKAB.

För i detta ligger problemet, utöver den plågsamma och tydliga klassaspekten på rekryteringen; ingen industriboom varar för evigt. Och livet är långt.

Barn är inte bara arbetskraft. De är människor, individer med drömmar, förväntningar på livet och förhoppningar. Kommer de från hem utan studievana är tröskel till vidare studier ofta hög.

När industriföretagen riktar in sig på att värva barn att i framtiden välja att bli deras arbetskraft vill man styra deras drömmar. Drömmar som redan är styrda av socioekonomisk bakgrund. Och ett utbildningssystem som inte längre fyller sin kompensatoriska roll.

Det gör industriföretagens värvningskampanj till ytterligare ett svek.

Vi lever nu i ett samhälle där vår bakgrund blivit direkt avgörande för både våra studieresultat och vår framtid.

Det är industriföretagen väl medvetna om.

Och utnyttjar.