Kanske luras jag av nostalgin men jag minns de första säsongerna av Bonde söker fru med värme. Jag ska försöka säga det här utan att låta som en sådan där stockholmare som åker till Sälen och ger andra stockholmare dåligt rykte men: Bönderna var riktiga bönder. De hade dialekt, rutiga skjortor, färgglada kepsar och i den sociala interaktionen med de sökande blev det ibland lite klumpigt. Som det blir för en annan tjugo procent av gångerna jag öppnar munnen. Och det var det som var charmen! Det fanns en nervositet som gick genom rutan som man kunde känna igen sig i. ”Å nej, varför sa jag så? Vad ska jag säga nu?”.