Vem har rätt att leva? Hade grodan Cynops wolterstorff någon sådan rätt? Den räknas sedan 1979 som utdöd. Hade musslan Epioblasma lenior det? Den finns inte längre. Liksom fågeln guamsångaren, eller den lilla gnagaren Conilurus albipes som med sin yviga svans påminde lite om en ekorre och lite om en hare? Jag klickar litet slumpvis på en ändlös lista över arter som dött ut under senare årtionden eller sekel. Den finns på Wikipedia, för den som vill läsa. Och i allt väsentligt är det en lista över den förödelse som anlänt i spåren av människosläktets utbredning.

Ur själva biosfärens synvinkel är det där en sorgens lista, en dödslista. Och många har vid det här laget hört namnet på det som sedan ett bra tag pågår: Det sjätte massutdöendet.

Över nittio procent av biomassan hos levande djur på planeten kommer idag från tamboskap och människor. De vilda djuren står bara för några procent. I längden är det naturligtvis så att människan, vår egen art, underminerar sin egen överlevnad på planeten om utplånandet av insekter, växter och djur får fortgå i nuvarande rasande takt.

På måndagsmorgonen, svensk tid, kom beskedet att miljötoppmötet Cop15 i Montreal nått en överenskommelse. Flera hundra stater har nu undertecknat ett globalt ramavtal om vad som behöver göras för att vända utvecklingen för den biologiska mångfalden till 2030. Det är rakt av glädjande att ett sådant avtal skrivits under, men om det är ett historiskt avtal bara för regeringarna eller också för livet i biosfären återstår förstås att se.

Toppmötet har pågått under december. Ramavtalet som nu uppnåtts innebär att staterna sätter upp ett antal mål och åtgärder för att rädda biologisk mångfald i hotade ekosystem på land och i hav. I förbigående sagt har jag alltid tyckt att det där uttrycket ”biologisk mångfald” visserligen är självklart och bra att ha, men att det tenderar att i en abstraktion dölja det konkreta liv det till slut rör sig om – t ex lodjuret i Sverige, som vi nyligen haft en debattartikel om på denna sida.

Det är dessutom så att exempelvis många småkryp som inte ser så viktiga ut i jämförelse med en sorgsen panda eller en utrotningshotad schimpans, är svårare att identifiera sig med. De skjutna schimpanserna på Furuvikens djurpark orsakar en medial storm som ännu inte lagt sig, det är utomordentligt bra, men det är svårt att få till stånd samma moraliska storm kring någon spinkig insekt på väg att dö ut.

Toppmötet kom tack och lov också överens om att de rika länderna ska bistå de fattigare med pengar för att klara av att vidta åtgärder, för att rädda mangroveträsk, hotade arter och ställa om inte minst jordbruket i mer hållbar riktning.

Avtalet är en fantastisk julklapp till mänskligheten. Men jag har svårt att inte oroa mig. Planetens allt mäktigare industrikapitalistiska system, en gigantisk världshandel och en överkonsumtion som är enorm, är minst sagt svåra utmaningar. Ta Sverige och den nya Tidöregeringen. Den minskar i budgeten anslagen till naturvård. En rubrik i Dagens Nyheter löd efter att Ebba Busch och Romina Pourmokhtari kommit med sin budget: ”Forskare: Budgeten ör ett dråpslag mot miljön på bred front.” Och de flesta partier är dessutom överens om att det förödande kalhyggesbruk industrin sysslar med, som leder till artutarmning, måste fortgå.

Människan är den enda varelsen på denna planet som har det medvetande som gör att hon kan ställa sig frågan: Vem här har rätt till liv? Däri ligger till slut ett hopp.

Men eftertänksamt, mycket eftertänksamt, öppnar jag denna fina julklapp från Cop15.