Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
Om djuren kunde läsa skulle de gilla det här

Recension

Text

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

När den politiska debatten under den senaste valrörelsen tätnade till något som liknade en trafikinfarkt – då låg plötsligt Thomas Tidholms dikter där, fastlimmade på körbanan. Det är dikter som inte hindrat några ambulanser, fastän de sysslar med ett slags civil olydnad mot normerna i vår tids kapitalism.

I stället får de folk att kliva ur sina bilar och grubbla över vilka de är, ja, vilken art människan egentligen är och om vi längre alls har några band till andra arter på denna planet. Så har jag upplevt dikterna i samlingen Mänskligheten.

”Människan kom till en planet

som hon inte förstod. För att förstå

men även för utnyttjandet

av dess resurser, uppfann hon en

griptång

mycket flexibel, den kunde gripa om

Annons

allt”

Thomas Tidholm.

Bild: Jessica Gow / TT

Annons

Tidholms dikter i Mänskligheten, som nog tätt hänger samman med hans förra Augustnominerade bok Jordlöparen, är en djupt civilisationskritisk skrift. Men den undviker klokt den fälla som ibland slår igen om all välbehövlig civilisationskritik: Gnälligheten, och känslan av att författaren inte längre förmår älska det hen ser omkring sig och blir en okontaktbar främling.

Tidholm är inte en främling, trots sin skräck och nästan panik inför hur människan skilt sig från naturen och förvandlats till en invasiv art på planeten. Plötsligt kan han skriva så här:

”Vi vill varandra väl

men vill sedan gå vidare

Vi är ute och går

Vi går fram till någon som sitter på en

bänk

Vi säger: Sitter du här?

Han säger: Ja, här sitter jag

Det uppstår så en liten vänskap

som varar tills regnet kommer”

Omslaget och de fina vinjetterna i diktsamlingen består av bilder från samiska nåjdtrummor från sextonhundratalet. De visar en mänsklighet som kan se litet krokig ut, som kvistar från ett träd på marken, förunderligt små i den väldiga skapelsen.

Tidholm ställer sig utanför allt, lämnar samtiden och blickar ner på en värld som han kan beundra men också fullständigt förskräckas över:

”Det är civilisationen, / den befintliga och som efter detta inte längre är möjlig. / Begreppet och drömmen, allt har förvandlats till en vildmark av sopor.”

Pessimismen i dessa dikter är i själva verket bottenlös. Idén om en hel människa har inte slagit igenom och tanken på en fri människa är förlorad för alltid, heter det sakligt.

Annons

Annons

En tolvåring skulle kunna läsa många av dikterna med behållning, liksom en hundraåring. Och om djur kunde läsa skulle de säkerligen uppskatta Mänskligheten.

Kapitalismen ska inte gå under genom någon revolution, skriver han, det är troligare att ”människan till slut inte orkar mer. Redan nu anar man den ohyggliga tröttheten hos allt levande.”

Ändå upplever jag inte någon förlamande vanmakt under läsningen. Delvis på grund av humorn som hela tiden är närvarande, som när han konstaterar att män nu har en tråkig tid och att ”deras förtroendesiffror dalar”.

Men också för det där suveräna ovanifrånperspektivet: Det kunde vara en tankfull och ångerfull gud som studerar oss: ”Det var nog fel att människan skulle befolka en planet full av djur och ett myller av osorterat organiskt liv.”

Poeten Thomas Tidholm har en stil, eller snarare ett sound (för man tycker sig alltid höra hans röst genom texten), som inte liknar någon annans i svensk poesi. En tolvåring skulle kunna läsa många av dikterna med behållning, liksom en hundraåring. Och om djur kunde läsa skulle de säkerligen uppskatta Mänskligheten.

Fakta: Thomas Tidholms Mänskligheten är utgiven på förlaget Ordfront

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan