Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
En julaftonsnatt

Text

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Julaftonsnatten tillbringade jag på Falu lasarett, hostandes och kräkandes. Jag trodde först att det var Covid19 jag åkt på igen, men sen blev hostandet så överväldigande att jag var rädd att jag blivit smittad av RS-viruset. Vilket gjorde mig rädd – förra året vid samma tid hade det viruset placerat mig i respirator. 1177 gav oss rådet att åka in till lasarettet. En sjukresebil dök upp klockan 1 på natten och chauffören stödde mig på vägen ut genom den femtongradiga kölden.

Jag ska minnas den där sex mil långa färden genom vinterlandskapet från Dala-flodas byar ända till Falu lasarett. Inte en människa syntes till. Knappt en enda bil. Jag var av och till nervös för att jag skulle fått det förbannade RS-viruset igen. Chauffören höll mig vaken genom att prata om politik – han visade sig vara en verklig vänsteradikal, fackligt aktiv. Jag deltog i samtalet mellan hostningarna så gott det gick.

Annons

Annons

Om förslagen i Tidöavtalet skulle genomföras, då brister mycket av den institutionaliserade solidaritet som alltid kännetecknat vården. Det vore ett steg ut i barbariet.

Vintermorgon. Foto: Göran Greider.

När jag blev inrullad på ett rum, visade det sig efter provtagning att det bara var den vanliga influensan. Jag fick andas in någon gas för att vidga luftrören. Åtta på morgonen fick jag åka hem igen, med en ny sjukresa. Hemma somnade jag som en stock.

Varför berättar jag det här? Därför att det egentligen är en fantastisk liten julsaga om den institutionella godhet som sjukvården består av. Att mitt i natten få sin oro botad och bli transporterad fram och tillbaka tolv-tretton mil är historiskt sett fullständigt unikt. Det är från efterkrigstiden och framåt som det varit så i ett antal välfärdsstater.

Jag var alldeles för borta där på sjukhuset för att fråga om det var många patienter över julen. En sköterska sa i alla fall att hon hade haft RS-viruset för någon vecka sen. Att det råder underbemanning inom vården vet i princip alla om numera.

Men det finns många sorts solidaritet, många slag av godhet. Att ge pengar till en tiggare är verkligen en god handling. Den handlingen löser inga problem på lång sikt men en tjugokronorssedel i tiggarens mugg gör hens liv i alla fall bättre i stunden. De som nu vill förbjuda tiggeri vill förbjuda något grundläggande mänskligt – att känna empati med en utsatt.

Annons

Annons

Den solidaritet som är viktgast förblir ändå av det anonyma slaget: att betala sin skatt. Och helst då i ett skattesystem som är progressivt, där den som tjänar mycket betalar mer än den som tjänar litet. Den offentliga sektorn är verkligen ett slags institutionaliserad godhet. Att bota och rädda liv utan hänsyn till vad du tjänar eller vem du är. Det är därför som det är så oerhört stötande att den sittande regeringen vill att sjukvårdspersonal ska tjalla på de papperslösa som söker vård. Det strider mot varje rättskänsla.

Nyligen gick över fyratusen vårdanställda och studenter ut i ett upprop där de vände sig mot Tidöavtalets olika förslag om att exempelvis ange patienter utan uppehållstillstånd.

Om förslagen i Tidöavtalet skulle genomföras, då brister mycket av den institutionaliserade solidaritet som alltid kännetecknat vården. Det vore ett steg ut i barbariet. När man möter en läkare eller en sjuksköterska ska det naturligtvis vara så att man betraktar en person som enbart har till uppgift att bota, lindra och rädda liv, ingenting annat. Och det får heller aldrig bli så att du som patient är till för att skapa vinster åt ett privat vårdbolag, ty också det underminerar till tron till en solidarisk vård.

Ja, jag kände en enorm trygghet så fort jag denna julnatt lades på en brits i ett rum. Jag visste att skulle det krisa så gör personalen allt vad den kan för att göra mig frisk igen. Att det existerar en sådan institution i ett samhälle går det inte att överskatta värdet av.

Väl hemma igen somnade jag av och till medan radion stod på. Jag hörde röster från Ukraina. De frös därborta. Men många i Ukraina har nog en stark känsla av att de inte står ensamma inför den ryska aggressionen: En solidaritet finns.

Och jag somnade som i en underlig julsaga.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan