Annons

Annons

Annons

Ludvika

Insändare
Det finns ett helt lag med guldhjältar på Granliden

Text

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Vår mamma Inez är död, hon dog den 2 januari klockan 00,05 och jag saknar henne oerhört mycket.

Det finns ett helt lag med guldhjältar som arbetar på Granlidens äldreboende i Grängesberg.

Bild: Torbjörn Granling

Allt började den 6 april 2018 då mamma, 92 år gammal, inte längre orkade bo kvar i sitt hem efter att hon brutit lårbenet, lyckligtvis fick hon snabbt tillgång till en plats på Granlidens Äldreboende i Grängesberg.

Hon lämnade huset som hon och vår pappa byggde för 45 år sedan med blandade känslor. Efter pappas bortgång 2002 höll hon själv hemmet i perfekt skick i sexton år med hjälp av goda grannar och ett redigt eget ”jävlar-anamma”.

Annons

Hon gick till slut med på att hon kanske kunde flytta till Granliden och ”provbo” där tills kroppen blev hel igen. Min syster och jag höll med…

Annons

Första dagen mamma flyttade in i sin enrumslägenhet föreslog jag att vi skulle gå ut till det gemensamma samlingsrummen och se vilka andra som bodde där. Sagt och gjort, mamma gick först med sin nya bruna rullator.

När vi kom ut till de andra boende så ville mamma diskret sätta sig i ett hörn för att känna in stämningen, och det gjorde vi. Jag såg på mamma att hon var reserverad så vi pratade lite tyst medan vi iakttog de andra nya grannarna.

Mamma hade blivit försiktigare i kontakten med andra människor sedan pappa gått bort. Hon som i ungdomen både sjungit solo med diverse musikanter och spelat revy bland annat. Nu var det annorlunda, hennes integritet var ”på topp” skulle man kunnat säga.

Hon nickade försiktigt när en annan dam svängde upp till oss där vi satt i hörnet i samlingsrummet på Granliden.

- Hej, vad heter du? Frågade damen som hette Ingrid.

- Inez, svarade mamma.

- Jag tror vi har samma typ av rullator, fortsatte Ingrid med, och tillade - Är du nöjd med din? - Ja, den är lättsvängd! svarade mamma och fortsatte:

- Det är bra att ha en rullator när man är lite skröplig.

- Hur gammal är du då? frågade Ingrid.

- Jag är 92 år, jag är nog lite äldre än dig? svarade mamma.

- Det tror jag inte, jag är 97 svarade Ingrid glatt.

Då kunde jag inte hålla mig, utan utbrast:

- Då går du snart och väntar brev från kungen va? När du fyller 100 år snart?

- Vi får väl se om han lever så länge! svarade Ingrid med ett brett leende.

Sedan den dagen var mamma och Ingrid goda vänner.

Mamma berättade för mig ofta när vi pratade i telefon, då vi bodde 40 mil ifrån varandra, att hon träffat nya goa och intressanta människor på Granliden.

Annons

Det hördes att hon trivdes och kunde fortsätta att ”provbo” där ett tag till.

Annons

Det blev totalt fyra underbara år som hon ”provbodde” på Granliden.

Nu kommer vi till rubriken på denna text, ” Det finns ett helt lag med guldhjältar på Granliden i Grängesberg” och då menar jag personalen.

Makalösa människor, kvinnor och män, i olika åldrar som med mod och talang är riktiga guldhjältar på sin arena som aldrig, aldrig, aldrig någonsin ger upp.

De gör verkligen allt för att de boende ska få maximal tillfredställelse under sin vistelse på Granliden.

Jag fattade inte det från början… De gånger vi hälsade på mamma så var personalen i och för sig alltid väldigt glada och tillmötesgående och jag förstod att de ville väl. Men det var först när mamma blev riktigt dålig som jag förstod vilka guldhjältar dessa människor verkligen är.

Det hade till slut gått så långt att mamma skulle få palliativ vård i sitt boende på Granliden. I panik begav jag mig fort till Grängesberg med tåg. Jag gick från tågstationen i riktning mot Granliden, gick upp för backen mellan de renoverade gruvbostäderna, förbi fotbolls- och bandyplanen på höger sida och kom snart fram till äldreboendet. Granliden ser inte lyxigt ut på utsidan som man kan se i broschyrer från privata alternativ men det är välbyggt efter behoven.

I efterdyningarna av och den ständigt pågående pandemin så möts man av information och skyddshjälpmedel för att inte smitta de boende under besöket på Granliden efter att man ringt på porttelefonen och berättat vem man är och vem man vill besöka. Jag hörde redan när jag ringde på porttelefonen att rösten som svarade visste om mammas situation.

Annons

Det var den 29 december och jag gick in när dörren öppnades. Jag visste inte då att jag skulle stanna i fem dygn, till den 2 januari.

När jag tagit hissen upp till avdelning tre på våning två där min mamma bodde möttes jag av en go person som berättade att jag fick stanna precis hur länge jag ville, att alla frågor jag hade välkomnades och var det någonting de kunde göra utöver det de planerat för mamma, så var jag välkommen att önska det. Tänk om fler organisationer som använder kommunikation i sin dialog med omvärlden tog efter det välkomnandet.

Annons

Sedan är alla dagar, alla möten med alla de underbara människor bland personalen ett enda stort töcken. Nämner jag namn så är jag rädd att jag glömmer någon för helt ärligt, alla var och är helt underbara människor.

Bara för att nämna några oförglömliga ögonblick:

Alla kramar, alla mackor, alla fikastunder, alla samtal, alla klappar på axeln, alla ”VIP-inbjudningar” till deras nyårsfest, alla koppar med kaffe, alla måltider, alla goa bemötanden och all kompetens inom, ta mig fasen, alla mellanmänskliga områden är oförglömliga minnen för resten av mitt liv. Mamma, min syster och jag själv fick uppleva riktigt underbara stunder tillsammans under denna svåra tid i livets slutskede för vår mamma.

Jag glömmer aldrig nyårsaftonen när ingen av personalen gnällde över att arbeta årets sista dag. De hade med sig egengjord nyårsmat som de planerade att kunna avnjuta mellan kl.23,52- 00,02 under ”in-skålandet” av det nya året på arbetsplatsen. De lyckades fråga mig tre gånger, tre olika personer vid tre olika tillfällen om jag ville närvara när de skålade in det nya året i ”Loka”.

Annons

Jag vet inte hur det gick med skålandet och mamma hade en svår nyårsnatt så jag valde att stanna med mamma i hennes enrummare, men jag hörde hur de boende ihärdigt ringde på personalen som sprang mellan de boendes rum för att kunna tillmötesgå deras behov.

Vilka förebilder dessa människor är. De är välutbildade, målstyrda och framgångsrika i deras aktiviteter, de har en oslagbar laganda, de är experter på konfliktlösning, de följer arbetslagstiftningen till punkt och pricka och de har egna visioner kring deras egen och gemensamma kompetensutveckling för att hjälpa de boende på bästa sätt

Annons

Vilka förebilder dessa människor är. De är välutbildade, målstyrda och framgångsrika i deras aktiviteter, de har en oslagbar laganda, de är experter på konfliktlösning, de följer arbetslagstiftningen till punkt och pricka och de har egna visioner kring deras egen och gemensamma kompetensutveckling för att hjälpa de boende på bästa sätt.

Vilka organisationer/bolag skulle inte vilja ha sådan personal? Jag vet väldigt många…

Jag hoppas att de får riklig ersättning för deras insatser? De är värda alla former bonussystem och liknande ersättningsmodeller. Jag hoppas att de har tillräckligt med resurser till förfogande?

Jag hoppas också att chefer/ledare och våra politiker ser dessa guldhjältar. Att de är med detta lag och ”praktiserar” i deras vardag och också bidrar i deras högeffektiva nyårsfirande på åtta minuter som de ändå inte hinner vara med på grund av arbetsuppgifterna. Jag vet inte, de kanske redan värdesätter dessa hjältar, Men ändå, jag hoppas verkligen att alla som har personalansvar över denna yrkeskategori förstår vilket underbart humankapital de besitter?

Annons

Det som hela det svenska samhället borde prioritera att investera i, som bara sjutton, är just äldrevården, äldreomsorgen eller vad det heter? Det vill säga: Hur vi tar hand om våra gamla medborgare, det borde inte vara svårt…

Var och en kan ställa sig den viktiga frågan:

Hur vill jag leva de fyra sista åren i mitt liv? Vi kommer alla att hamna där om vi har tur…

En sak vet jag dock nu är att den yrkeskår, det lag, som har det bäst ställt på ”karma-kontot” är guldhjältarna på Granliden, avdelning 3.

De ödmjukaste kramar till er!

Med vänlig hälsning,

Stefan

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan