Kolbottnar använder vi orienterare som kontrollpunkter när vi har orienteringstävlingar. Det växer ofta tätt med smågranar på dem och man kan se spår efter att man grävt en ring runt milan.

Rävarna har ofta sin lya i kolbottnar, då det är lättgrävt i kolresterna.

Nils Boremyr

Kvarnsveden

78 årig orienterare.

Svar: Spännande inblick i en orienteras liv. Och som jag skrev i min artikel förra måndagen älskade även poeten Harry Martinson dessa gläntor i skogen!

Göran Greider

****

Jag läser din artikel om skogskolning med intresse eftersom jag växte upp när den kolningen upphörde och flyttades till kolgårdar nära industrin.

Och numer kolas det på fritiden som sagt.

Men, bäste skrivkarl, det "milas" inte av "milare"!! Jag pekar inte på det här för att vara språkpolis utan för att det är  förolämpande och nedvärderande av ett tungt och farligt arbete och ett yrke!

Man hittar inte på och man slarvar inte!!

Mina föräldrar och mor- och farföräldrar arbetade med kolning som många generationer före dem: högg kolved, körde in kolved, reste och stybbade, tände, vaktade, rev ut och körde kol och visste vad de gjorde.

Handens arbetare hedrar man bland annat genom att anstränga sig lite extra om man får för sig att tala om deras gärning och deras liv från en skrivstol i ett varmt rum.

Till exempel genom att använda de rätta orden.

Mats Wiklund

Svar: Det är bra att du hyllar handens arbetare och just kolningen är konstigt nog ganska bortglömd, trots den enorma betydelse den hade under många sekel.

Men jag tycker nog att du är litet väl kitslig över ett enda ord - jag tycker det är ett fint ord jag använde där, tänkt som en hyllning till just handens arbetare från vad du fyndigt kallar en skrivkarl!

Göran Greider