Min hustru är bortrest några dagar så jag är ensam hemma och läser hela pappersversionen av Dala-Demokraten varje morgon. Det finns många fördelar med att ha en papperstidning, och det jag ska nämna nedan läste jag nyligen i en bok där författaren led av ADD.

Författaren, en man i 50-årsåldern, journalist, författare och illustratör, kallar sig själv den evige praktikanten. Han berättade att han lider av besvärande ADD och att han hela sitt vuxna liv haft olika praktikplatser, men aldrig fått en anställning. Med praktik på ett förlag kunde han skriva boken som jag läste. Och fördelen med en papperstidning, skriver han, är att när man kommer till sista sidan så är man klar. Man lägger tidningen ifrån sig och gör något annat.

Går man in i digitala versionen lockas man scrolla vidare och vidare. Man hamnar i en skattkammare till häften fylld av oväsentligheter, reklam, porrbilder med mera och blir inte färdig. Och bokens författare är beroende av att ha fasta rutiner.

Ensam hemma hinner jag läsa såväl Selma Lagerlöf som DD:s kultursida. Senaste veckan har haft först en mycket läsvärd recension av en ny bok av Lisa dos Santos, skriven av Göran Kastlund, och boken handlar om gängvåld. Trots dåliga skolresultat uppvisar unga gängmedlemmar stor begåvning då det gäller att lägga upp sin försvarsstrategi. Ingen kommentar är ledordet.

Och biskop Mikael Mogren skriver personligt om ett forskningsarbete om det judiska i Dalarna i samband med Förintelsens minnesdag. Intressant. Och i Vansbro har socialtjänsten blivit så hotade av en man som inte var nöjd med svaret han fick, att man måste kalla på polis.

Efter att lagt undan tidningen sätter jag mig vid datorn och skriver på ett arbete om byn Håvberget i Vansbro kommun och hur socialtjänsten där sköttes för hundra är sen. Bonden Karl Johan Andersson har hand om fattigkassan och är den som ytterst tar beslut om hjälp till behövande. Och förr var det en skam att söka bistånd så det sker bara när liv är hotat. Byns skomakare söker nu hjälp för sin sjuka fru men svaret är nekande. Då säger skomakaren: "Om ja int får understö för kärringen mi så ska ja tröll dig". (på dialekt). Karl-Johan blir rädd och skall ha svarat: "Va snäll, va snäll, du ska få, du ska få".

Och under de svåra åren 1930-33 blev många skogsarbetare arbetslösa. Man kom då till den lanthandel som min farfar Fredrik stod för och flera kunde där handlade på räkning under flera år. När tiderna blev bättre i skogen så fick de betala tillbaka. Fakturor och redovisning finns ännu kvar som en källa för forskning.

Under arbetet med min bok så har jag träffat ett barn till en av dessa skogsarbetare som fick en skuld till lanthandlaren. Och denna säger då: "Om jag skulle gissa så betalade min far aldrig tillbaka skulden. Sån var han". Mycket har ändrats på 100 år.

Östen Johansson