Annons

Annons

Annons

Göran Greider

ledare socialdemokratisk

Göran Greider
En lockton i ödemarken

Text

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

När jag ibland stiger in i ett kyrkorum märker jag att mina kroppsrörelser blir stillsammare och om jag pratar så viskar jag. På grusgången utanför kyrkporten var jag en annan människa.  Jo, jag brukar faktiskt kalla mig troende, men en troende av det där vaga, moderna slaget som det ofta bara känns larvigt att prata om. Jag tror inte att Jesus uppstod från de döda, jag tror att denna gestalt möjligen kan uppstå inom en människa.

Och jag är inte rädd för sekulariseringen, tvärtom – jag är övertygad om att den kan frigöra mer progressiva sidor hos de gamla religionerna.

En påstridig präst avkrävde en annan, motvillig konfirmand att inför alla andra att lämna över nycklarna till sig själv till gud: grupptryck och kränkning i religionens namn.

Annons

Annons

David Thurfjell. Foto: Magnus Liam Karlsson.

Men det är den där förtrollningen i kyrkorummet. I någon mening är den ju direkt antimodern. Den går på tvärs mot all rationalitet jag annars bekänner mig till. Men några tusen år av religion finns i kroppen på mig, vare sig jag vill det inte. Och jag skulle tro att även en magisk världsbild, där ting eller landskap besjälas, också lever i mig. Jag hör locktoner från något annat, även om den vanliga världen för mig icke är någon ödemark utan full av liv.

En lockton i ödemarken heter religionsvetaren David Thurfjells nya bok (Norstedts) och det är en resonerande essäbok som egentligen inte kommer fram till särskilt mycket utan dröjer kvar i den där komplexiteten som präglar mig och säkerligen många andra när vi exempelvis stiger in i ett kyrkorum, en moské eller en synagoga.

Thurfjell utgår mycket från sina personliga erfarenheter, från möten med konservativa shiamuslimer i Iran, besök i Indiens heliga städer eller en pilgrimsfärd till franska Lourdes bland krimskrams och djup religiositet– men kanske framförallt från mer eller mindre vardagliga situationer där plötsligt de där locktonerna hörs, eller där religionernas grymma maktanspråk visar sig. Han minns en obehaglig situation från sin egen konfirmation. En påstridig präst avkrävde en annan, motvillig konfirmand att inför alla andra att lämna över nycklarna till sig själv till gud: grupptryck och kränkning i religionens namn.

Annons

Annons

Thurfjell är både religionskritiker och försvarare av religionernas förmåga att ge miljarder människor en känsla av gemenskap och mening i livet.

Mycket i hans essäer blir tyvärr ett rätt segt fiskande i en massa idéhistoriska referenser när de stora tänkarna rabblas upp – från Paulus till Marx, från Emile Durkheim till Max Weber. Men ibland hittar han fantastiska guldkorn i sina referenser, som när han skriver om den japanske författaren Tanizakis Lovsång till skuggorna. Denne menade att elektricitetens ankomst i den moderna världen raderade ut vår förmåga att se och uppfatta de där locktonerna i ödemarken. Hade han rätt? Ja, i någon mening hade han nog det. Samtidigt som ett liv utan elektricitet och ljus idag skulle kännas som en mardröm.

Ibland blir det i Thurfjells bok för mycket av tomma självklarheter, som när han konstaterar att människan ”är kreativ” och gärna uppfinner transcendenta dimensioner i tillvaron. Än värre blir det när han i jakt på en förlorad religion i en dalgång på Balkan tycker det ”är inspirerande att leva i en Dan Brownroman.” Det är det inte.

Religionskritik och religionsförsvar går liksom plus minus noll i denna personligt hållna bok. Men därmed tror jag att Thurfjell faktiskt blir ett språkrör för vad massor av människor – inklusive jag själv – känner i de här frågorna. Vi är kluvna. Vi hittar locktoner både i den upplysta världen och i den där känslan man kan få när skuggor spelar i ett rum.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan