På sätt och vis fanns det ett nästan litet existentiellt ögonblick i onsdagens utrikespolitiska debatt. Det var när centerpartiet ställde frågan till Morgan Johansson varför (s) inte långt tidigare sagt Ja till Nato. Morgan Johansson såg nästan tankfull ut, refererade till en tradition från Carl 14e Johans tid och sa att alliansfriheten tjänat Sverige väl.

På något sätt såg det ändå ut som om Johanssons själva kropp saknade alliansfrihetens dagar. Men Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Finlands snabba Ja till Nato förändrade allt. Men man såg på Morgan Johanssons själva kroppsspråk att något levde kvar där.

Själv förblir jag enveten motståndare till kärnvapenalliansen Nato. Jag tror att vad världen behöver är ett antal stater som står fria från militärblocken. Förr eller senare tar varje krig slut. Då behövs medlare som har trovärdighet. Och Sveriges trovärdighet som medlare och fredsmäklare var större innan vi beslöt om att ansöka om Natointräde och allt det bugade för den turkiska autokratin det medfört.

Uppslutningen kring Ukrainas kamp mot den barbariska ryska imperialismen är stark och unison och det är bara att instämma. Men även här har de längre perspektiven sin plats: Jag skulle tro att om tio år kommer de europeiska försvarsmakterna att framstå som överdimensionerade och att resurser som borde gått till grön omställning blev till vinster hos vapenindustrin. Det vore bra om någon utrikespolitisk röst nämnde sådant.

Hursomhelst: Inget egentligt oväntat fanns i utrikesminister Tobias Billströms deklaration. Man kan sammanfatta budskapet med att den utrikespolitiska blicken har smalnat av till att gälla närområdet och handel. ”Svenska intressen är kärnan”, slog Billström fast och slöt ögonen för att världen trots allt är litet större än så. Och han höll istadigt fast vid sin föga underbyggda ståndpunkt att Turkiet trots allt är en demokrati.

Biståndspolitikens enprocentsmål har övergetts, liksom den feministiska utrikespolitiken och som Miljöpartiets representant konstaterade så är biståndspolitiken på väg att slukas av handelspolitiken.

Socialdemokraternas huvudkritik av regeringen är att den slarvat bort ett gemensamt finskt och svenskt Natointräde. Samt att det inte hörts något avståndstagande från regeringspartierna till SD-politikern Jomshofs ord om att vara beredd att bränna hundra koraner.

Detta var ett historiskt ögonblick när det gäller utrikespolitiska deklarationer. Sverige ska in i Nato, det är huvudbudskapet hos nästan alla partier och det råder borgfred i frågan: Alla utom Vänsterpartiet är ense om detta beslut som gick så förunderligt snabbt att ta, utan några större diskussioner.