Författaren till debattartikeln ”Rysk roulett med vår elförsörjning”  tar upp en viktig fråga när han redogör för hur svårt det är att förena ambitionerna med en fördubblad produktion av elkraft med hjälp av solceller, vätgas och vindkraftteknik. Han poängterar de tekniska begränsningarna för effektvariationer i överföringssystemen och framhåller även att alla de ”gröna” kraftslagen är beroende av svårutvunna metaller.

Behovet av "sällsynta jordartsmetaller” - som rätteligen borde betecknas svårutvunna - och andra så kallade innovationskritiska ämnen (cirka 50 stycken på EU:s lista) är faktorer som kommer att bli alltmer begränsande i högteknologisk verksamhet allteftersom de brytbara reserverna minskar. Exempelvis innehåller en modern bil ett 40-tal olika metaller, många med atomnummer högt upp i det periodiska systemet.

Vad signaturen "En pensionerad kabelingenjör" inte nämner är att kärnkraften inte är undantagen svårigheter. Som de flesta andra högteknologiska industriprocesser fordrar den också dyra metaller som hafnium, barium och vanadin.

Kärnkraftteknologin uppvisar även andra besvärande kännetecken. Det handlar om miljöproblem och folkrättsbrott vid brytning av uran. Senare i den industriella kedjan kommer säkerhetsproblem (terrorhot), låg verkningsgrad (65 procent av energin försvinner som värme till hav och floder), pålitlighet (långa tider står verken still på grund av tekniska fel eller brist på kylvatten), samt inte minst olöst slutförvaring.

Idag vet vi så mycket om kärnkraftens nackdelar att vi inte kan påstå att dess enda handikapp är att den är dyr, såsom Kabelingenjören påstår. Det tål vidare att tänka på att ingen velat försäkra ett kärnkraftverk till mer än 2 promille av vad ett allvarligt reaktorhaveri skulle kunna kosta. Det är väl här som vi kan använda liknelsen av den ryska rouletten. Uppstädningen efter Fukushima kostar i dagsläget 7 000 miljarder. Översatt till Sverige, 700 000 per innevånare.

Slutomhändertagandet är för övrigt ett problem som delas med flera av de ”gröna” teknologierna. Till exempel vet vi idag inte hur återvinningen av de, med mikroskopisk precision anlagda, rara metallerna på solcellspanelerna ska gå till. När det gäller de ”gröna” teknologierna är återföringsproblemen relativt outforskade och storleksordningen okänd. Det är uppenbart att alla energisystem medför stora nackdelar av ett eller annat slag. Att bygga koldioxidneutrala samhällsfunktioner, inklusive mer el, för att lösa klimatproblemet förutsätter ett större uttag av råvaror. Utvinningen och omvandlingen av dessa medför i sin tur större insatser av elkraft.

För att bygga en batterifabrik i Göteborg kräver nu industrin att kapaciteten i Västsverige trefaldigas med bygget av 20 nya vindparker och solceller på 400 industritak. Få av dessa insatser är vid uppstarten oberoende av fossil energi. Vi kan återknyta till fordonsindustrin. 

Även om dagens livscykelanalyser är ofullkomliga och svåra att jämföra, står det nog ändå klart att man behöver köra många mil och oftast många år med en elbil innan koldioxidkostnaden går jämt upp. Uppburna Tesla är värst i klassen. Håller den ens så länge att den tjänar in sitt livscykelutsläpp?

Resultatet är en synnerligen olycklig spiraleffekt, där kortsiktiga affärsvinster tillåts dominera över en långsiktig klimatekonomi.  Med tanke på vad som händer med vårt jordklot är det inte på något vis försumbart. Uppgiften var ju från början att minska de negativa klimateffekterna.

För vår framtid behöver vi använda både sol, vind, vätgas och säkert också lösningar med biologiska förtecken. Framför allt behöver vi sänka våra anspråk på materiell konsumtion och mobilitet och tänka oss att dela på nyttigheterna. Glöm till exempel att alla ska äga sin egen elbil. Då kan också vår kraftproduktion anta rimligare proportioner, bli mindre känslig för störningar och ligga i en bekväm position, där vattenkraft och andra energilagringsformer kan matcha svängningarna i elnätet.

Anders Gottberg