I december den snörika vintern 2017 flyttade jag hem. Jag har aldrig fått så många likes på ett facebookinlägg som det med bilden på vårt lite ankomna gula hus med texten som gick ut på att min sambo skulle uppfylla drömmen om ett växthus och jag få ett garage att fylla med åtminstone drömmen om en raggarbil och att ungarna skulle få växa upp på samma speciella plats som jag. På bruket.

Som förstås inte alls längre är en bruksort eller för den delen knappt längre var det, ens när jag var barn. Mamma hade köpt en tårta från gymnasiets livsmedelsprogram med kommunvapnet. Det riktiga blårödvita och så möttes vi förstås också av Runns gnistrande isvidder och en bostadsmarknad som visserligen hårdnat men där du får betydligt mer för pengarna än på något annat ställe där åtminstone jag vill leva.

Ja kom hit, sa kompisarna som aldrig flyttat eller redan hunnit vända tillbaks när de hörde att vi funderade i de banorna. Här är rätt gott att leva. I 15-minutersstaden Borlänge där det inte gör något om man glömmer något när man handlar för det löser sig på en lunchrast. Där man med en släpvagn på en timme kan få hem allt som krävs för att både bygga och inreda ett uterum eller fixa upp balkongen. Samt köpa verktygen för att göra det, hinna slänga i sig lunch och välja mellan Coop, Ica Maxi, Willys, Lidl, Orienta eller Hemköp på vägen tillbaks. Om man inte pallar åka till Min matbutik för det lokala utbudets skull.

Där förskolegarantin funkade snabbt så att sambon kunde börja jobba nästan direkt medan jag pendlade till Stockholm (drygt två timmar).

Hade detta varit efter pandemin och jag kunnat jobba någon dag i veckan hemifrån hade jag kanske aldrig kommit in i föreningslivet under den korta period jag var arbetslös efter att jag bestämde mig för att flytta hem även jobblivet. Som för övrigt är det bästa sättet att lära känna Borlänge som ny eller upptäcka det på nytt som återvändare.

Vårt föreningsliv, inte minst barn- och ungdomsidrotten är en social maskin som man som nyinflyttad ibland bara häpnar inför. Kvalité och kvantitet, gemenskap, trygghet och variation. Så många vuxna som tar så stort ansvar för både sina barn och andras ungar. I samverkan med en kommun som har mer solida finanser än många av våra grannar skulle våga drömma om och sponsrade och stöttade av ett kraftfullt och mycket lokalpatriotiskt näringsliv som är grunden för allt. Med industrin som (nästan) alltings början och ofta som mest bråttom in i framtiden.

Men trots allt: Bara 41 procent av Borlängeborna känner som jag. Nämligen att de utan tvekan varmt kan rekommendera någon att flytta hit. I alla fall svarade vi så i en mätning som kom för ett tag sedan. Vi vet också att fler av oss känner otrygghet än genomsnittet. Visserligen bara i några kommundelar men att det oroar många är väl också ett tecken på att ingen är riktigt trygg om inte alla är trygga.

Det var därför mitt föreningsengagemang (förutom diverse medlemsskap, skjutsning av ungar och stödköp av strumpor) blev politiken. Det var därför jag ville bli kommunalråd. För när jag flyttade hem till Borlänge efter nästan 20 år borta så märkte jag att stämningen hade sjunkit. En viss pessimism, bortom den tvära men varma jargongen som är själva charmen, hade smugit sig in. Efter att ha funderat länge på hur man vänder en känsla så bestämde jag mig för att angripa frågan på ett annat sätt än det jag tycker man alltför ofta ser prov på.

Jag ville beskriva Borlänge precis som det är med sina fel och brister, inte agera överslätande eller undfallande inför sådant som brister utan prata så att andra i vår stad också känner igen sig och kan hjälpa till att formulera lösningar. Inte prata mer om det som är bra och mindre om det som ör dåligt. Utan mer om båda. Mitt parti tog fram ett sådant valprogram. Det krävdes förstås självkritik som kanske gjorde lite ont.

Men uppsidan med att inte kunna svära sig fri från nästan något av samhällsutvecklingen under de senaste hundra åren är ju att man kan ta åt sig lite av äran för det som är fint också. Även om man inte överlever på gamla meriter så finns det ett grundförtroende att bygga på.

Men det kräver som sagt att man ser problemen. Ibland är jag dock orolig för att glömma bort den andra biten. Jag är ju trots allt här, inte för problemen, utan för den livskvalité och de möjligheter som Borlänge ger mig och min familj. Långt ifrån alla har det förstås bra här, men vi har mestadels haft det hyggligt eller till och med toppen sedan vi kom hit. Det måste jag berätta om ibland också.

Nu är barnen så stora att vi kan cykla ut till Sahlins i sommarkvällen och stanna och bada i Tunaåstrand på vägen. Gå själva till skolan. De idrottar och är med i musikskolan. Jag inser att för att berätta den sanna bilden om Borlänge är det min skyldighet att lyfta upp det som gör den här stan värd att leva i för mig, likväl som jag måste tala om det som suger eller åtminstone behöver skruvas på. Annars ljuger jag.

För vi som bor här har, precis som på andra ställen och oavsett i vilken grad vi trivs och känner framtidstro, ett ansvar för båda dessa saker. Att tala allvar om det som är fel och att hylla det goda. Vi ska bli förbannade på kriminalitet, slarv eller lättja. När barn far illa, folk vänder gemenskapen ryggen, skräpar ner och stör eller när makthavare är undfallande eller fega. När folk protesterar mot att ett nytt boende för borlängebor med funktionsnedsättning ska byggas eller när någons första reaktion på en entreprenörs vilja att utveckla stan är att skriva på Facebook att man tycker att byggnaden är ful.

När någon tror att just deras gata en konstig vintermånad med omväxlande tö och köldknäppar kommer att plogas först. Varje dag och oavsett pris och hellre gnäller än hämtar gratis sand och fixar åtminstone trottoaren framför sitt. När folk inte ens försöker sätta sig in i vad som gör livet värt att leva för någon annan eller respekterar att vi har olika preferenser och smak.

Jag kommer aldrig förespråka att ösa kommunala pengar på reklamkampanjer på tik-tok eller nåt sånt. Eller byta samtalsämne när någon vill lyfta ett reellt problem. Jag inser att min främsta skyldighet som kommunpolitiker är att med de begränsade medel som står till buds göra det allra bästa för att de politiskt styrda verksamheterna ska fungera i linje med medborgarnas högt ställda förväntningar. Om fyra år, utvärdera oss gärna på trygghet, näringslivsutveckling och bostadsbyggande men får vi ingen positiv vändning i omsorgen är allt förgäves.

Men jag inser också när jag försöker samla många kloka tankar om hur vi löser problemen i vår stad att de som ser dem tydligast och är mest beredda att göra någonting åt dem ofta är samma personer som också lyfter det goda. De senaste veckorna har jag lagt stor kraft på att träffa samhällsengagerade företagare av olika sort. Snart börjar årsmötessäsongen i föreningslivet. Jag läser om systrarna Haglöf på Sacci som växer så det knakar och just blivit årets företag i Dalarna.

Ser en ritning på ett hus som jag vill bo i när jag blir gammal, Brage förlora i träningsmatch mot Örebro som vi utklassade i premiären förra året men säger inget om det när jag träffar klubbchefen på ett möte med industrin om omställningen som ska framtidssäkra vår industri.

På Gylle skola som är nyrenoverad ska det bli undervisning på engelska av internationellt snitt för i Kvarnsveden växer en fabrik som å ena sidan kastar skugga på någons bakgård men å andra sidan ska bidra med minst tusen nya jobb. Den här vintern efter en sommar och höst med dåliga inkomster pga ledig för valrörelse tackar jag gud, pappersbruket och döda sossar för att vi har Borlänge Energi och fjärrvärme.

Trots lågkonjunktur så verkar våra företag mer bekymrade över hur de ska få tag på folk än hur de ska klara sig genom svackan.

Jag tror mycket på den nya ägaren av hotell Galaxen. Han verkar förstå städer som våran och är beredd att satsa här. Nöjeslivet piggnar till och sommarens festivalbokningar rullar in. Hela tiden ringer det bra folk som stött på något trassel och surnat till. Men de ringer i alla fall med förslag på lösningar. Det händer också att folk faktiskt bara ringer om möjligheter. Ur det störande oljudet på Stationsgatan växer en ny högskola fram mitt i centrum, förhoppningsvis till glädje för någon som nu störs av betongborren. I annat fall för alla oss andra.

Om några år kommer vi ha flera helt nya bostadsområden som gör att vi höjer anbudet om skattekraften mot grannkommunerna rejält. Under tiden spottar vi på löpande band fram tomter för småhus i lägen där vi vet att människor trivs.

När det gäller värdeskapande har grannarna förstås inte en chans. Vi är helt klart motorn i länet men vi borde allt kunna få mer av värdet att stanna här. Det är i alla fall det vi jobbar för. Och i ingen av kommunerna omkring oss finns Romme Alpin, Gyllbergen, Frostbrunnsdalen, Bergebo med konstsnö i spåren, Tunaån, cykelleder, vildmark och stadspuls, shopping och basindustri, (både ny och gammal), Äventyrsgruva eller konstgalleri på om inte en kvart så kanske 20 minuter från din dörr. Om du bor här vill säga.

Dessvärre har vi fortfarande platser som av sociala och ekonomiska skäl klassas som riskområden, men även där blommar betongen oftare än vi tror och jag lovar att för varje liten ligist som vi ska få fatt i så finns även där 100 vanliga ungar precis som mina som det blir folk av en dag och ett dussin som dessutom kommer välja vilken linje de vill på Mellansveriges bästa gymnasieskola som faktiskt också finns här.

Överallt träffar jag folk som klarar av att både se problemen och möjligheterna och dessutom är beredda att bidra till lösningar och utveckling. Som inser att det är vi Borlängebor som äger bilden av vår stad och har ansvaret för att skapa en känsla som bär in i framtiden. Det kräver bara att vi hittar balansen mellan att kritisk bedöma, berömma och samtidigt vara beredda att bidra efter bästa förmåga.

En sak vi alla kan göra är att beskriva vår stad precis som den är och varför vi trots allt bor här.

Jag börjar såhär.

Erik Nises

Kommunstyrelsens ordförande i Borlänge