Branschorganisationen Energiföretagen presenterade nyligen en rapport om Sveriges framtida elbehov. Det är enligt deras bedömning mycket stort. Vårt inhemska behov av elenergi beräknas öka från nuvarande 140 TWh om året till 330 TWh till 2045. Det är väldigt mycket och högst sannolikt helt orealistiska nivåer.

Alla behov kommer inte att kunna tillfredsställas. Och ska man vara krass så är det nog den stora järnklumpen i denna behovskö som får stryka på foten. Det handlar om LKABs mål att helt övergå till att producera insatsvaran järnsvamp för att kunna göra fossilfritt stål.

Den ”gröna omställningen” av svensk stål- och järnmalmsproduktion är den stora elslukaren enligt rapporten. Den har intecknat 114 TWh av detta framtida elbehov. Elektrifieringen av transporter landar på 30 TWh. Övriga tunga elbaserade processer, som tillverkning av batterier, som Northvolts planerade fabrik i Kvarnsveden, konstgödsel och elektrobränslen beräknas ta 10 TWh i anspråk.

Men som Energiföretagen skriver i rapporten - ”Det har inte gjorts en bedömning om de faktiska projektens realiserbarhet”.

Och även om alla projekt, liksom den berömda vägen till ett varmare ställe, är kantade av goda intentioner och vart och ett av dem, sett för sig, kanske även är genomförbara och kommersiellt och samhällsekonomiskt och klimatmässigt bärkraftiga så är inte alla dessa samlade projekt realiserbara.

Det är bara att ställa det mot dagens svenska elproduktion. Den ihopräknade behovsökningen motsvarar fyra gånger vad de kvarvarande svenska kärnkraftverken producerade i fjol och nästan tre gånger vad vår vattenkraft producerade och sex gånger vad vindkraften producerade.

De enda teoretiskt möjliga alternativen är en mycket massiv utbyggnad av kärnkraft och vindkraft. Det är som om någon har dammat av och återupplivat den Falu- och Grängesbergsbördige industriledaren Hans Werthéns dröm från 60-talet om ”ett pärlband av kärnkraftverk längs Norrlandskusten”.

Men i praktiken är ledtiderna, framför allt för kärnkraften, alldeles för långa och hela vårt elnät behöver förstärkas. Och det är svårt att se att vår nuvarande karta, inklusive hav, räcker till för att husera alla de vindsnurror som skulle behövas.

Och vem som ska stå för denna massiva utbyggnad är höljt i dunkel. Bara utbyggnad och uppgradering av elnätet beräknas kosta 1000 miljarder kronor. Jag kan svära på att ingen kommersiell aktör är beredd att ta på sig denna risk, utan det skulle krävas mycket stora statliga subventioner. Den ram för statliga kreditgarantier för utbyggnad av kärnkraft som omnämns i det famösa Tidöavtalet på 400 miljarder kronor är i det här sammanhanget, för att åter prata med Hans Werthén (nästan) ”som att spotta i Siljan”.

För det är inte bara ny kapacitet som behöver byggas, även större delen av den befintliga produktionsapparaten behöver förnyas. Både de nuvarande kärnkraftverken, den installerade vindkraften och det mesta av kraftvärmen har nått sin möjliga tekniska livslängd framåt 2045.

Slutsatsen är nog att alla listade projekt och behov inte kommer att kunna tillfredsställas och ej heller realiseras. Och det som riskmässigt sticker ut är LKABs fullskaliga övergång till att producera järnsvamp som kräver minst 70 TWh el, hälften av dagens svenska elförbrukning.

Processen handlar om att med hjälp av el och elektrolys först framställa vätgas, där den senare reducera malmens järnoxid till rent järn, med restprodukten vatten. I dagens masugnsprocess är det kol som lockar till sig syreatomerna i järnmalmen och bildar restprodukten koldioxid. Men även om det är en klimatsmart process, så är det inte säkert att det är en vinnare. Kanske det konkurrerande projektet H2 Green Steel, som tar järnmalmen hela vägen till färdiga fossilfria stålämnen, är en bättre modell. Energimässigt är den klart effektivare.

Dessa storskaliga processer är fortfarande oprövade, så kalkylerna på vad kapitalbehovet är klart osäkert och i stort sett alla storskaliga nydanande projekt är kantade av ”icke avsedda konsekvenser”. Den verkliga efterfrågan på dessa fossilfria produkter är också osäker. Och det är högst osäkert var all el ska komma ifrån.

Per Lindvall

Ekonomijournalist och krönikör i DD