För några år sedan körde Västerbottens-Kuriren ett första april-skämt som fortfarande skvalpar runt där ute. En pappa poserade med fyra olika kvinnor på barnfoto i tidningen.

Verkligheten överträffar som bekant alltid sagan. Vilket är sant även i det här fallet.

I Sverige kan en spermadonator bli pappan till barn i sex olika familjer. Om mannen i VK-skämtet hade varit spermadonator hade han alltså kunnat posera med sex olika kvinnor på barnfoto.

Att man sätter gräns i Sverige vid sex familjer bygger på forskning som beräknat sannolikheten för att halvsyskon som inte känner till varandra ska råka träffas och bilda familj.

Sannolikheter är ju dock bara just sannolikheter. Särskilt när företag gjort sperma till en bransch.

I Sverige är det nämligen lite hejsan-svejsan i spermadonationsbranschen. Vi har exempelvis inget register, vilket bland annat Norge har.

Just nu finns bara klinikernas egna register rapporterar DN, som granskat fertilitetssvängen, och klinikerna vet inte om någon donerar i Stockholm och sedan åker till Uppsala och donerar där.

Det låter faktiskt inte riktigt klokt.

Men det blir värre.

Häng med!

Sedan 2019 får även privata kliniker utföra Ivf med donerad sperma. Faktum är att regionerna också skickar sina patienter till privata företag. Det har inte gjort det hela mindre komplicerat.

Livio är ett "fertilitetsföretag" som utför Ivf-behandlingar i Sverige. Spermiebankens vd Mona Bungum är tydlig när hon pratar med DN, "spermier som donerats till Livio i Sverige även kan användas i andra EU-länder när donatorn nått sin ”maxgräns” i Sverige" står det att läsa i reportaget. Så när en donator använts i sex familjer är den svenska kvoten fylld, men det betyder inte att det är slut på barnalstrandet. Då använder Livio istället sperman i andra länder.

Det hela marknadsförs som ”high quality Scandinavian sperm” av Livio. Högkvalitativ Skandinavisk sperma. Jojo.

Det här är vad den som förespråkar vinster i välfärden och vården förespråkar.

Ett genetiskt lotteri.

Fler argument än Livio krävs faktiskt inte för att inse att vinstintresset aldrig tjänar något annat än just vinstintresset.

Och att det också därför ska hållas så långt borta från vården som det bara går.

Västerbottens-Kuriren trodde att man levererade ett första aprilskämt.

Vad man i själva verket levererade var en blek illustration av hur spermadonationen blivit en marknad där "high quality Scandinavian sperm" är en handelsvara och barn kan ha 50 halvsyskon spridda över världen. Livio har förvisso en gräns, sperma från en och samma man kan inte användas till mer än 25 familjer i världen.

Är det här rimligt? Nej. Såklart inte.

Särskilt inte när ett företag som Livio resonerar som vilken förstaterminare på juristutbildningen som helst. "Vi informerar alltid på förfrågan" säger man nämligen till DN. Man lägger alltså ansvaret på patienten, eller kunden, eller vad vi nu ska kalla dem.

Det här är etiskt totalt förkastligt. Eftersom det betyder att företaget av allt att döma inte mer än på direkt fråga informerar om att deras egen gräns är 25 familjer i världen.

Vilket dock är ganska självklart.

Skulle fler vara medvetna om att deras avkomma kan ha 50 halvsyskon där ute skulle förmodligen i alla fall somliga tycka att det är ett stort, fett, jävla, problem.

Och sånt är helt enkelt inte bra för affärerna, när man är i spermie- och fertilitetsbranschen.

Det här träsket måste städas upp av regeringen och riksdag.

Och det måste göras nu.