När beskedet kom förra veckan att polischefen Mats Löfving hittats död i sitt hem i Norrköping, stannade något till i hela nationen. Jag skrev några korta rader på sociala medier: ”Fastän man aldrig ens mött honom anländer ett sådant dödsbesked med en tyngd som ännu känns. Det är tyngden av det mänskliga.” Ty oavsett vad man råkar ha för syn på svensk polis eller på den jävhistoria som diskuteras, trängde sig något in i nyhetsflödet som stämde alla till eftertanke, inte minst alla som arbetar i medierna.

Visserligen hanterar den ständigt arbetande nyhetsmaskinen hela tiden frågor om människors liv och död, naturkatastrofer, krig och brott. Men plötsligt syns ett extremt tydligt samband mellan hur en fråga har tagits upp i media - och en enskild individs död. Och allt stannar av. Enskilda journalister, nyhetschefer och ledarskribenter börjar se tillbaka på vad de nyss skrivit och funderar på om de gått för långt och om det blev ett herrelöst och personfixerat drev av nyhetsrapporteringen.

Inför en enskild människas död hämtas en annan måttstock fram som borde ha funnits där hela tiden.

Men det är ingen enkel fråga. Det finns ett jävsärende inom polisen att granska för journalisterna och det måste göras. Allt annat vore mycket märkligt. Särskilt i en tid då allt polisen gör eller inte gör står i centrum för så mycket av samhällsdebatten. Samtidigt står det ganska klart att såväl rikspolischefen och den externa utredaren just pressades hårt av media att hålla sina presskonferenser där Mats Löfvings öde avhandlades.

Den externe utredaren har flera gånger de senaste dagarna vittnat om hur hårt trycket från medierna varit att gå ut offentligt vad han kommit fram till. Det har funnits en blodtörst i luften. Risken att en granskning går över i helt oproportionella drev mot enskilda personer är överhängande och så att säga inbyggd i medielogiken – media lever mycket på så mycket personifiering som möjligt av varje tänkbart problem.

Mats Löfvings anhöriga har gått ut och anklagat såväl nyhetsrapporteringen som polisens agerande. Det kan man verkligen förstå. Mats Löfving själv tycks enligt vad som tidigare framkommit ha varit helt införstådd med att jävsfrågorna självklart måste utredas. Han tycks inte ha haft något att invända mot det.

Problemen med hela denna tragiska historia är flera. Jurister har påpekat att det rentav bryter mot arbetsrätten att dryfta ett personalärende i offentligheten på det sätt som skett. Det hela borde ha utretts internt. Till det ska läggas att den brottsundutredning som inleddes av polisen själv borde ha slutförts innan den externe utredaren la fram sin utredning – där det till och med drogs slutsatsen att Löfving bör få sparken eller i alla fall omplaceras. Bland annat Leif GW Persson menar att det var helt fel att en av dem som ska utredas – nämligen rikspolischefen själv – tillsatte en extern utredning.

Kort sagt har förmodligen det mesta gått fel i denna historia. Den avgörande bakgrunden till att historien blivit så stor är naturligtvis den svåra gängbrottsligheten som polisen har haft så svårt att göra någonting åt. Samtidigt är det i sig ett tecken på ett slags förlamning i hela samhällsdebatten: Varje tänkande människa, och det gäller även polisen själv, inser att den svåra brottsligheten i grunden bara kan hävas med omfattande sociala insatser.

Att journalistiken granskat jävsfrågorna inom polismakten är helt rätt, men det är inte första gången medierna har jagat en person bortom det orimliga och det kommer, tyvärr, att ske igen. Läsarna hungrar efter personfixerade historier och medierna serverar dem så fort chansen finns. Och nu kan det vara rikspolischefen som kommer att jagas och krävas på sin avgång.