”Nya BNP-siffror visar att ekonomin snabbt börjar ge vika och 2023 blir ett krisår i klass med 2008.” Så skrev Aftonbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka häromdagen. Den räntechock som nu drabbat ekonomin, och som lät bli än värre när Riksbanken höjer räntan igen i april, kan vara på väg att få ekonomin att tvärnita. Och när ekonomin tvärbromsar och en djup lågkonjunktur inträffar djupnar alla tänkbara samhällsproblem.

Det som sannolikt väntar är förvärrad arbetslöshet (och den är redan hög, inte minst för nyanlända) och ett välfärdssystem som riskerar att svikta ordentligt. Kommuner och regioner får sämre skatteintäkter och förr eller senare väntar då nedskärningar.

I detta läge kommer då finansminister Elisabeth Svantesson farande med något som liknar en väderrapport: Det är vinter i svensk ekonomi, säger hon, men lägger hoppfullt till att snart kan det bli vår.

Bortsett från att det är typiskt för en marknadsliberal att tolka samhällsekonomi i termer av ett naturförlopp – bortom mänsklig påverkansmöjlighet – så förnims i luften också en social arrogans. Den brukar punktligt komma från högerhåll när tiderna hårdnar. Hon säger inte ett ord om de många människor som nu lever på marginalen och skulle behöva olika former av stöd. Sådant verkar inte förekomma i hennes värld.

Hon skulle inte ens kunna antyda att det kanske vore en poäng om de rikaste skikten inte krävde några ökade löner och bonusar de närmsta åren eller – om hon tycker det är att lägga sig i lönebildningen – skära bort köpkraft hos de översta skikten för att minska inflationen.

Det enda viktiga är att hålla nere inflationen, kosta vad det kosta vill i mänsklig misär.

Det går verkligen runt ett spöke runt i västvärlden. Det är inflationens spöke och alla finansministrar har sammansvurit sig mot det. Så skulle man kunna travestera Kommunistiska manifestet. Eländet är att de sammansvurna bestämt sig för att göra – ingenting. Varje tanke på en konjunkturpolitik som på minsta sätt mildrar lågkonjunkturen är bortsopad i regeringens tänkande. Var är krispolitiken? frågar sig Cervenka i sin krönika där han fruktar en stor ekonomisk tågolycka runt hörnet och det är verkligen frågan.

Han skriver: ”Men det är lite oklart hur investeringar i att skola om arbetslösa, fixa en dåligt fungerande infrastruktur och se till att människor inte dör i operationsköer skulle kunna leda till okontrollerad inflation.”

Okay, inget av detta är lätta frågor. Inflationen med ständigt höjda matpriser drabbar låginkomsttagare hårt och vissa sektorer, såsom byggbranschen extra tungt. Men det är den här handfallenheten, det är detta att finansministern beter sig som en väderpresentatör, som irriterar.

Sverige är mer känsligt för räntehöjningar än de flesta länder, beroende på hög skuldsättning. Men än mer känsligt är ett samhälle i långa loppet för hög arbetslöshet och social utslagning. Ska exempelvis gängvåldet någonsin kunna hävas krävs det sociala investeringar. Utan det går det inte.

Men nu har vi fått en låst situation där kamp mot inflationen snart sagt är den enda synpunkten på ekonomi som regeringen håller sig med. Lägg till det alltså en Riksbank som heller inte är intresserad av några sociala hänsyn. När Riksbankschefen för en tid sedan gick ut och förklarade att folk måste börja titta mer efter extrapriser i butikerna blev det direkt parodiskt. Den mannan har över 200 000 i månadslön.

Med all säkerhet har hans blick aldrig fallit på en enda röd lapp i matbutiken under hela sitt liv.