Det här är ändå ett stilla seminarium och inte någon uppjagad paneldebatt och jag ska därför inleda med att säga att det trots allt inte finns några skäl att överdramatisera konflikten mellan stad och land. I Sverige är skillnaderna mellan landsbygdsliv och storstadsliv fortfarande inte dramatiska. Än så länge, i vart fall.

Det räcker med att i Europa gå till Frankrike så ser vi en helt annan situation: Paris och en småstad i Bretagne är ju nästan väsensskilda världar. Eller ta USA: Avståndet mellan någon liten gruvort i Appalacherna och Manhattan är inte bara geografiskt enormt, det är enorm också mentalt. Och den fattiga världen i Afrika eller Latinamerika ska vi inte ens tala om: Där är ju stad och landsbygd i princip ofta två fullständigt olika världar.

Det här är ett absolut nödvändigt avdramatiserande perspektiv. Man kan t ex hävda att alla innevånare i Sverige sedan länge är urbaniserade – städer är inte något främmande för någon, det finns ingen stor bondeklass längre och ingen lever sitt liv utanför det moderna samhället. Och så länge det existerar en i alla fall hygglig generell välfärd i Sverige kommer inga konflikter stad - land att explodera. Och så länge det också finns ett brett Public Service, med radio- och TV-kanaler som når alla hörn av landet och alla samhällsskikt, motverkas den regionala splittringen hjälpligt.

Jag brukar dessutom vända mig mot den här enkla stad-landuppdelningen. Det är bättre att tala om glesbygd, landsbygd, landsort och storstad.

Men en sak är säker: Ju längre bort från centrum man kommer och ju mer ut i periferin – vare sig det är i en kommun, ett län eller i nationen - så finns det ett stigande missnöje. Ofta syns det i valresultatet: Det högerextrema partiet i Sveriges riksdag växer i princip med avståndet till varje urbant centrum. Forskare har ibland kallat det för De bortglömdas revolt.

I västvärlden blev det på allvar synligt eller i alla fall omtalat efter Donald Trumps valseger 2016. I amerikansk press vimlade det plötsligt av artiklar där yrvakna reportrar tog sig ut till rostbälten och glesbygd och hittade ett annat Amerika. I Frankrike invaderade för bara några år sedan plötsligt de gula västarna Paris innerstad med krav på både sänkta bensinpriser och sociala rättvisa.

I Sverige märktes det i valrörelsen 2018. Fler politiker försökte direkt flörta med vad de tror är landsbygdsfolket. Kd-ledaren Ebba Busch började tala om hjärtlandet, en språklig import från USA. Stefan Löfven försökte lämna innerstäderna. När Vänsterpartiet till valet därpå fick en ny partiledare åkte bygghjälmen på direkt och besöken i svenska bruksorter – alltså landsort – blev tätare.

Landsbygden har framträtt mer de senaste åren i media men då via bensinpriserna och elpriserna men egentligen bara via dom.

Det har alltså de senaste tre åren talats mer om landsbygden. De senaste åren har vi också sett en helt ny industriell vitalitet i norra Sverige. Jag var för en tid sedan i Göteborg. Där hade Skellefteå kommun satt upp reklampekare där de bad göteborgarna om förlåtelse - för att Skellefteå vill locka folk från Göteborg till Norrland!

Och under pandemin såg det ett tag faktiskt ut som om det skulle ske en regelrätt återkolonialisering av landsbygden, vad forskare kan kalla en kontraurbanisering. Rätt många storstadsbor och i synnerhet urban medelklass, som nu satt hemma i trånga och svindyra lägenheter och arbetade, gav sig ut och letade efter hus och stugor på landet.

Nu har den vågen nog lagt sig. Den kan ha varit kortvarig. Men under de senaste tre åren fick den folk att tala mer om livet på landet.

Så mer tal om landsbygd och om nyindustrialiseringen i norr på senare år. Men missnöjet hos de bortglömda har bestått. Varför? Därför att det här rör sig om långvariga processer som sakta men säkert tar ut sin rätt. Jag ska nämna de viktigaste fem.

För det första: Offentlig verksamhet och även kommersiell verksamhet har verkligen dragit sig tillbaka från stora delar av lands- och glesbygd. Storbanker lägger ner sina kontor. BB-avdelningar försvinner. Byskolor läggs ner. Lanthandlar och små butiker upphör. Näthandel slår ut småbutiker. Det finns en tilltagande ödslighet på landsbygden och även i landsorten.

För det andra: Den mediala rapporteringen från världen utanför städerna, såväl storstäder som landsortsstäder, har minskat dramatiskt. I Dalarna nästan överrapporteras det från Falun och Borlänge medan det underrapporteras om utkantskommunerna. Det är i själva verket en oerhörd förändring, ett stort osynliggörande av vanligt folk som råkar bo utanför redaktionernas räckvidd. Att lokalpressen, inte minst i Dalarna, försöker bli mer och mer lokal, har egentligen bara inneburit att bevakningen i Falun, Borlänge och Ludvika blivit intensivare – medan den minskar runtomkring dessa större tätorter.

För det tredje: Det har en väldig men svårtydd betydelse att medlemstalen i de politiska partierna sjunker snabbt och kraftigt. För femton-tjugo år sedan fanns det åtminstone några i varje by som var partipolitiskt verksamma. De utgjorde ett slags underbar länk mellan riksnivå och lokalnivå. Idag är den länken nästan borta. De två folkrörelsepartierna Centern och Socialdemokraterna försvagas på landsbygden. Och världarna skils därmed en smula mer från varandra.

För det fjärde: Den så kallade storstadsnormen har verkligen etablerat sig bara starkare och starkare för varje år som gått. Det är livet i storstäder som premieras i de mest inflytelserika rösterna från olika kändisar och influencers på sociala medier och i TV-serier och annat. De stora metropolerna idag i världen håller på att losskoppla sig från sina omgivningar, kulturellt, mentalt, ekonomiskt. Så är det även med det globalt sett lilla Stockholm.

För det femte: Avregleringar av olika verksamheter leder till att stad och land skiljer sig mer och mer åt. Den marknadsstyrda uppdelningen av landet i fyra elprisområden splittrar. Friskolor och privata vårdcentraler lönar det sig att starta där det finns resurstarka människor, det vill säga i innerstäder inte utåt periferin. Och självklart är det så att Sverige då inte bara splittras i dimensionen stad och land – utan också i dimensionen innerstad och förort.

Det här är fem processer som oavbrutet verkar i det svenska samhället och som gör att konflikten stad-land tyvärr växer för varje år som går, även om läget som sagt ännu inte ska överdramatiseras.

Och här är dilemmat, ur min synvinkel: Jag menar att landsbygden ansätts från två håll samtidigt. På den marknadsliberala kanten av avregleringar och mindre av fördelningspolitik och svagare välfärd. Men landsbygden ansätts också av vänstern i allmänhet, därför att storstadsnormen är så stark där och för att det där också finns en djup misstro mot idén att nationalstaten fortfarande är en viktig gemenskap och det bidrar till att klyftan mellan stad och land växer.

Socialdemokraterna går framåt på Östermalm i Stockholm, Sverigedemokraterna på landsbygden.

Jag sa nationalstaten. Jag är marxist och tror förstås att nationalstaterna inte är något evigt, som står utanför historien, med en orubblig essens. Men jag menar att nationalstaten är och under överskådlig tid kommer att vara den arena där land och stad kan samsas, där demokratin kan fungera hyggligt.

Hur ska en innevånare i Haparanda kunna identifiera sig med en innevånare i Malmö? Hur ska en storstadsbo på Södermalm känna att han eller hon har något avgörande gemensamt med den som är bosatt i Björbo i Dalarna? Hur ska en lågavlönad busschaufför i Tjärna Ängar känna att det finns band till en gymnasielärare i Täby?

Det är knappast känslan av att de allesammans är européer som binder dem samman. Det är tillhörigheten och medlemskapet i en nationalstat, där generell välfärd och någorlunda gemensamma grundvärderingar eller en uppsättning någorlunda gemensamma vardagshandlingar finns.

Och när nationalstaten försvagas brister mycket av det som håller landsändarna samman, samtidigt som vi tyvärr får se en rent nationalistisk och reaktionär motreaktion.

För att sammanfatta: Inget krig mellan stad och land är under uppsegling. Men tunga ekonomiska och kulturella processer drar sakta men säkert isär stad och land. Risken för polarisering ökar och utsikterna för ett ekologiskt uppvaknande minskar – därför att jag tror att en levande naturnära landsbygd är nödvändig för den gröna omställningen.

Kommentar: Texten är ett föredrag som hölls i Borlänge under ett seminarium ordnat av Dalateatern.