Snippa-historien rörde upp ett enormt känslosvall i hela Sverige. En tioårig flicka utsätts för våldtäkt och en hovrätt förstår inte ens vad flickan säger när hon berättar om övergreppet. Vad den historien visar är att det är förtvivlat långt att vandra innan detta samhälle kan kalla sig så jämställt att flickors och kvinnors berättelser blir trodda. När jag skrev om snippa-historien drog jag fram det #metooupprop som flera tusen jurister och advokater (!) gjorde och som demonstrerade hur illa ställt det är i rättsystemets alla korridorer.

Idag infaller internationella kvinnodagen. I Sverige sker det i ett läge där regeringen tagit farväl av konceptet ”feministisk utrikespolitik”, samtidigt som den tyska regeringen, liksom många andra regeringar, är på väg att anamma det.

Det pågår ett krig i Europa. All erfarenhet säger oss att kvinnor ofta blir särskilt utsatta i krigssituationer. Vi har nu också den fullständigt absurda situationen att kvinnor som flytt från kriget och hamnat i exempelvis Sverige löper risk att hamna i prostitution – och en bidragande orsak till det är antagligen den fullständigt urusla dagpenning på 71 kronor som flyktingar får. Att sittande regering – liksom tidigare regeringar, som inte varit bättre på den punkten  – inte höjt den summan för länge sen är faktiskt svårt att fatta. Också det är i mycket ett tecken på att jämställt tänkande ännu inte slagit igenom.

Men det finns, för att ta till ett bibelord, många boningar i patriarkatets hus och en av de saker jag menar är allra viktigast att dra fram på kvinnodagen är situationen i arbetslivet. Arbetsmarknaden är som alla vet på många sätt oerhört könssegregerad. Och allra värst utsatta, både på grund av för låga löner och underbemanning och på grund av kvardröjande patriarkala värderingar, är de kvinnor som hör till arbetarklassen.

Det är inte enbart fråga om att en rad yrken är underbetalda – inte minst undersköterskans eller sjuksköterskans – utan också att de sexuella trakasserierna är häpnadsväckande överrepresenterade inom sådana yrken.

”Sjuka av sexuella trakasserier – personliga assistenter och undersköterskor bland de mest utsatta.” Så löd för en tid sedan rubriken på en artikel i Kommunalarbetaren. Dessa yrkesgrupper är de som oftast blir sjukskrivna på grund av sexuella trakasserier. Enligt statistik från Arbetsmiljöverket, konstateras det av Kommunalarbetaren, står anmälningarna där trakasserier av undersköterskor och personliga assistenter lett till arbetssjukdom för 62 procent av anmälningarna!

Vad ska man egentligen säga om den siffran? Den är direkt chockerande, om än knappast överraskande. I såväl äldreomsorg som assistensverksamhet är det naturligtvis så att svåra och dessutom kroppsnära situationer lättare kan leda till trakasserier. Ändå är det där häpnadsväckande siffror.

Trakasserierna har då kommit både från brukare (mestadels) men även från chefer och kollegor.

Men det man kan utläsa av statistiken är att ju lägre status ett yrke har i klasshierarkien, desto större är risken för att utsättas för sexuella trakasserier. Dessutom är det så att de flesta kvinnor som utsätts för dem väljer att aldrig berätta om det för någon. Det blir helt enkelt för jobbigt.

Feminismen och kampen för jämställdhet har ibland anklagats för att mest intressera sig för karriärmöjligheterna för kvinnor i välutbildade sektorer. Det där är ingen bra invändning mot feminismen, lika rättigheter ska gälla över hela linjen, men helt klart är att klassdimensionen i kampen för jämställdhet ofta hamnar i skugga. Fackföreningar som Kommunal, Handels eller Hotell- och restaurangfacket har på den punkten oerhört mycket att berätta om sexuella trakasserier som direkt har med klassamhället att göra.

Hur sätter man sig upp mot en chef som inte vill höra om problemen? Vad gör man om en chef själv sysslar med trakasserier? Hur rädd är man för att stöta sig med påbudet om att alltid vara snäll mot en kund eller en restaurangbesökare fastän de kanske kläcker ur sig vedervärdiga anspelningar? Befinner man sig långt ner i makthierakien blir allt sådant svårare.

Det finns verkligen många boningar i patriarkatets väldiga hus. Och i många av dem pågår för otaliga kvinnor ett tvåfrontskrig, både mot klassamhället och mot ojämställdheten.