Matpriserna rusar och allt fler håller på att bli rådlösa. I matvarubutikerna ser folk sammanbitna ut. Inte minst många barnfamiljer går back tusentals kronor varje månad – och ju lägre inkomster en familj har, desto värre är läget. Att dra in på saker och ting och minska utgifterna funkar till en viss gräns, men när den gränsen passeras och oron växer över hur det ska gå för ens egna barn, då har oron blivit ett enormt samhällsproblem.

Och det är då den mest berättigade frågan av alla infinner sig: Vad gör politikerna åt detta? När den frågan ställs kommer svaret omedelbart från de sedvanliga nationalekonomerna: Gör ingenting! Det är bara att bita ihop! Hårda tider väntar och det är ingen mening att försöka göra något åt läget. När Vänsterpartiet nyligen föreslog att regeringen bör kalla samman de stora matvarujättarna – några stora jättar dominerar helt marknaden – för att pressa dem att hålla tillbaka prishöjningarna, avfärdades det som ett spel för gallerierna, som en ekonom uttryckte det.

LÄS MER: Matpriserna ökar: "Det är helt sjukt – Stängt av frysen hemma"

Men matvarumarknaden är ingen teoretiskt perfekt marknad där konkurrensen håller priser i schack. Tvärtom: Här rör det sig om ett så kallat oligopol. Många ICA-butiker har gjort enorma vinster under senare år, även om det helt klart också är så att exempelvis mindre butiker på landsbygden kan ha det väldigt svårt.

Men varje form av prisreglering avfärdas oftast som livsfarlig och slutresultatet blir därmed i praktiken en uppmaning till – ja, apati. Apati och växande missnöje hos en växande del av den svenska befolkningen som upplever att de står hjälplösa inför de rusande matpriserna och andra stigande levnadsomkostnader, från el till hyra.

Det säger sig självt att denna apati och detta växande missnöje mycket snabbt kan bli förödande. Framför allt för de familjer som lever på marginalen, men också i andra avseenden: Tilltron till politiken kan snabbt sjunka och det i ett läge där demokratin överhuvdtaget inte har några glansdagar. Det är farliga framtidsutsikter. Men inte bara det: känslorna av apati och vanmakt kan till slut också spela den ryska regimen i händerna när stödet för Ukraina riskerar att försvagas.

Att Riksbanken bara har inflationsbekämpning i tankarna vet vi; där finns väldigt liten insikt och förståelse för vad snabba räntehöjningar kan åsamka för skador på utsatta hushåll och samhällsekonomin i stort. Lika illa, eller faktiskt än värre, är att den svenska regeringen har valt att inte lyfta ett finger för att mildra situationen för utsatta familjer och hushåll. Det enda finansministern har i sitt huvud är rädslan för inflationen och därför råder förbud för varje form av konjunkturpolitik. Det här håller på att bli ett riktigt elände.

I själva verket kan regeringen och staten göra en rad saker för att minska pressen på vanliga familjer. En rimlig åtgärd är att snabbt höja barnbidraget kraftigt. Det skulle omedelbart ha en lugnande effekt för många barnfamiljer. En annan åtgärd vore att så snabbt som möjligt återinföra den avskaffade värnskatten, vilket i i sig borde ha en dämpande effekt på de översta skiktens köpkraft och därmed på inflationen. Samtidigt som intäkterna kan finansiera bättre välförd.

”Statens budgetöverskott blev 164 miljarder, 2022.” Det är inte jag som i populistisk anda vräker ur mig den siffran.  Ty exakt så löd ett pressmeddelande från självaste Riksgälden i januari i år. Det betyder att det finns ekonomiska muskler hos den svenska staten som inte används. En bråkdel av detta överskott skulle räcka för att avsevärt mildra situationen för familjer som idag tvingas ut i marginalen på grund av bland annat höjda matpriser.

Jag tror det är dags för den socialdemokratiska oppositionen i riksdagen att på allvar utmana regeringen om den ekonomiska politiken. Istället för att som hittills på många sätt skriva under på den generella återhållsamma finanspolitiken.