Under högstadiet i Ludvika hade jag lämnat Fältbiologerna och gått med i Moderat Skolungdom. Lämnandet berodde inte på att jag blivit mindre medveten om att vi höll på att degradera större delen av vår natur till ett industrilandskap. Det sena 70-talets och tidiga 80-talets enorma kalhyggen och den efterföljande kemiska bekämpningen av de lövträd som senare vågade sig upp på dessa hyggen gav fortfarande sår i min själ.

Jag hade snarare insett att man inte kunde vara medlem i båda. Mina nya loafersprydda kompisar drev ständigt gäck med de gummistövelklädda trädkramarna, som jag tidigare hade umgåtts med. Och de senare visade upp ett stort förakt för män med lammullströjor och tofsprydda lågskor, samt de pärlhalsband, som ingick i min nya krets. Det var redan då två grupper som hade svårt att fördra varandra.

Man kunde inte ha både loafers (eller seglarskor) och gummistövlar, trodde jag. Men i gymnasiet dök plötsligt den baskerprydde biologiläraren Gunnar upp. Gunnar är en av de knappt handfull lärare som jag har mött under mina studier som hade den kunskap, energi och empati som kunde få alla elever att lyfta. De övriga är Per-Olof (Mr Björbo) på mellanstadiet, svenskläraren Inge på gymnasiet och ännu en Gunnar, ekonomisk historia, på Handelshögskolan.

Gunnar (den förste) var också medlem i moderaterna (eller jag drog den slutsatsen av den nål han hade på kavajslaget) men hade ett mycket stort naturintresse. Jag minns särskilt den heldagsexkursion vi hade till naturreservatet Jätturn utanför Ludvika. Vi spenderade en dag för att jaga orkidéer, som den av skogsägarrörelsen numera föraktade knäroten. Men det som fick Gunnar att blixtra till var att skogen runt reservatet skulle avverkas. Jag tror att det var Axel:son Johnson, kanske genom Avesta Järnverk, som ägde skogen. Gunnar var förbittrad på att ”konsul Johnson” skulle göra detta. Han trodde bättre om honom.

Jag vet inte om Axel Johnson då redan hade sålt skogen. De hade stora ekonomiska problem under den här tiden. Kanske hade de redan då sålt den och det var de nya ägarna, som Karl Hedin och Axel Bergquist, som skulle sopa rent för att få hem delar av köpeskillingen. Var det Karl Hedin så blir den här historien lite spetsigare. Den senare har ju öppet deklarerat att hans skog är hans och han ska få göra exakt vad han vill med den.

Det tyckte inte Gunnar, och han var i mina ögon också moderat. Han var fly förbannad. Han såg att det fanns större värden att ta hänsyn till än den snöda egennyttan, att man ska vårda det arv man har blivit satt att förvalta och att man ska vara försiktigt med allt för storskaliga förändringar, som det då alltmer högindustrialiserade skogsbruket innebar. Det vill säga Gunnar hade en klassisk konservativ hållning.

Men Gunnar sken upp när vi kom till bilen. Han tyckte att vi trots allt hade gjort ett mycket bra dagsverke. - Jag vet vad ni förtjänar, sa han. Han lyfte på bakluckan och där hade han en platta öl. (Vi hade alla fyllt, eller nästan fyll,18 år, så det var ingen otillbörlig utskänkning.) Gunnar kunde bjuda på sig själv. Vi var en liten grupp som läste biologi med honom. Sju eller åtta, som valt 4-årig teknisk linje, men som ville ha ”full behörighet” till högskolan och därför valt till detta ämne. Gunnar satte höga betyg på oss. Tror att fyra fick ”femmor” och resten ”fyror”. Minns att Gunnar sa att rektorn hade ”knorrat” lite, men att vi var värda betygen.

Men för mig var det större än så. Jag insåg att man kunde ha både loafers och gummistövlar! Jag har senare i livet mött några personer med Gunnars inställning, men de tycks bli allt färre. Jag tror att de är utrotningshotade. Är det någon art som borde rödlistas och skyddas så är det dessa rara konservativa ”blåmesar”. Jag har inte mött någon på flera år. Och jag har letat.

Jag tänker på det när jag läser SDs ”miljöpolitiska” talesman (borde ha dubbla citationstecken för att markera den svarta ironi som denna titel får) Martin Kinnunens olika uttalanden. Han och hans parti är ju uttalat ”socialkonservativa” men saknar i mina ögon allt som kan göra även konservatism vackert. Miljö- och klimatpolitiken är SDs nya ”immigrationsfråga”. Det är där de ska vinna röster nu när den hårda immigrationspolitiken blivit ”mainstream”.

Men det finns inget ödmjukt eller vackert över detta partis företrädare eller program. Självdistans och ödmjukhet är begrepp som de inte känner till eller vill visa upp. Jag tänker på de mobbade som under högstadiet och gymnasiet förvandlades till mobbare. De var de mest sorgliga.

Nu styr de, och kompisarna från Timbro, landet.

Per Lindvall

Ekonomijournalist och krönikör i DD