För några veckor sedan blev jag tillfrågad av SvTs Politbyrån om jag ville skriva en dikt om det faktum att det går så bra för socialdemokraterna och Magdalena Andersson fastän de knappt säger något. Jag tände till på det. (s) har länge varit för defensiva när det gäller visioner om svensk politik. Så jag skrev en liten elak limerick (limerickar ska vara elaka) som går så här:

En poppis sosseboss från fina Nacka

blev än mer poppis när hon sluta snacka.

Hon låg där som en pösig katt

och märkte alltså inte att

hon löpte risk att bli en riktig bracka.

Riktigt fyndigt, tyckte jag förstås själv. Att pricka in de där rimmen är inte helt lätt och jag var mycket noga med att inte säga att Magdalena Andersson är en bracka, utan bara löpte risk att bli det. Och som praktiskt taget alla andra gillar jag dessutom Magdalena Andersson.

Så jag läste in den för SvT. Problemet var bara att programmet sändes på självaste Internationella kvinnodagen, vilket jag inte visste skulle ske. När jag läst upp den i TV strömmade ilskna mail in: Ska du vara elak mot en kvinnlig politiker denna dag! Det hjälpte inte att jag hänvisade till en ilsken ledarartikel om behovet av feminism som jag skrivit samma dag och att min limerick skrevs nästan en vecka före kvinnodagen.

Satir är en bristvara i svensk politik. Satir är riskabelt. Men så måste det vara.