I Finland är det riksdagsval söndag 2 april. En jämförelse mellan svenska och finska politiska systemen kan därmed vara lämplig. De två länderna är både lika och olika. Valsystem kan låta tråkigt, men påverkar mycket. Alla nordiska länder har proportionellt sådant, att flera ledamöter väljs i ett geografiskt område och landet är indelat i flera av dem. Det gör att partier i parlamentet har ledamöter som är från hela eller stora delar av landet. Och de blir representerade i relation till sitt väljarstöd.

En del länder, främst USA och Storbritannien, har valsystem där bara en person väljs i varje valkrets. Det ger bara två stora partier, även om lokala eller regionala kandidater eller partier kan förekomma, och att dessa partier har en ojämn fördelning av var de har stöd och ledamöter. Men systemet ger en konfrontativ politisk kultur. I varje valkrets kan bara en väljas och då tjänar de två ledande kandidaterna i varje krets på att utmåla den andra kandidaten negativt.

Uppsättningen av partier är ganska lika mellan Sverige och Finland, ja Norge och Danmark också. Sverige och Finland har för övrigt båda en allemansrätt där det är tillåtet att gå i skog och mark som andra äger. Så är det inte i andra länder. Sverige och Finland, liksom Norge, har vidare en restriktiv alkoholpolitik med statlig organisation av butiker för försäljning av alkoholvaror.

Sverige och Finland har dessutom mycket skog och skogs- och massaindustrin är viktig för ekonomin och exporten. Bägge länderna har också en verkstadsindustri och industri över huvud taget. Så är det i mindre grad för Norge och Danmark där sjöfart är viktigt i båda. Och olje- och gasindustri är viktigt i Norge och lantbruk och livsmedelsindustri är viktigt i Danmark.

Gällande politiskt system har Finland personval. Det finns även i Danmark, medan Sverige och Norge har mer begränsade personvalsinslag och mer partiinriktade val. Personvalet i Finland gör att det är naturligt att kandidater talar för sina fördelar på ett mer framfusigt sätt än i den svenska politiska kulturen. I Sverige ska partiet och dess politik stå i centrum. Finländare betraktas ofta som blygsamma, även om individuella skillnader finns. Men i politiken gör personvalet att kandidater framhåller sig själva i valkampanjer. Partier ställer gärna upp med kändisar, exempelvis (före detta) idrottare, som kandidater för att dra till sig väljare.

Finland är för övrigt en republik liksom Island i Norden och skiljer sig mot monarkierna Sverige, Danmark och Norge. Presidenten i Finland har en mandatperiod på sex år med möjlighet att omväljas för en andra period. Presidentvalen är skilda från parlamentsvalen.

I Finland finns fler dimensioner än vänster och höger som kan påverka partierna i vilka som kan samarbeta i regeringsställning och om vilka ämnen. Vänster och höger finns och är viktiga och inbördeskriget i slutet av första världskriget kom att ge skillnader mellan vänster och höger som kom att sätta djupa spår och vara länge. Finland har även varit mer borgerligt än Sverige. Ändå har Socialdemokraterna och även Vänsterförbundet, Vänsterpartiets motsvarighet, regerat många gånger, i S fall väldigt ofta. Centerpartiet har varit ett över tid starkare parti än motsvarigheten i Sverige. Partiet har även varit mer folkligt och haft mer välfärdsvänlig inriktning.

I Finland har inte blockpolitik med två block som dominerat i Sverige funnits. Partierna har bildat regering på ett mer förutsättningslöst sätt. Exempelvis Vänsterpartiet har regerat med borgerliga partier flera gånger. Och om ett borgerligt parti regerar eller samarbetar med Socialdemokraterna tappar det inte väljare till andra borgerliga partier på grund av det, vilket varit fallet i Sverige. Och ett populistiskt parti dök upp redan 1970 och fick runt tio procent, men försvann senare och ett annat liknande parti kom efter en tid.

Finland har inte haft den benägenhet att dra iväg långtgående politiskt på olika ämnesområden utan ändrat inriktning endast försiktigt eller knappt alls på olika områden, som gällande försvaret, skolan, migrationspolitiken, ekonomiska politiken. Finland har ibland varit tvunget att göra hårda politiska åtgärder, men av yttre skäl som när handeln med Sovjetunionen / Ryssland minskade kraftigt efter Berlinmurens fall 1989 och tvingade fram nedskärningar i statsutgifter.

Ansökan om medlemskap i Nato och övergivande av alliansfriheten skedde också efter en yttre händelse, Rysslands krig mot Ukraina. Finlands statsminister Sanna Marin blev känd i Sverige i och med Natoansökan. Hon är socialdemokrat och leder en regering med sitt parti, Vänsterförbundet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Svenska Folkpartiet (socialliberalt). Den har majoritet i riksdagen. Efter 2 april kan dock en regering med vilka partier som helst bildas.