Vi lever nu i en tid där prisökningar, inflation och arbetslöshet skakar om Sverige. De ekonomiska problemen äter sig in i pensionärers och löntagares vardag på ett brutalt sätt. Det handlar om rejält sänkt levnadsstandard.

I många skolor runt om i vårt land noteras det att många barn kommer hungriga till skolorna på måndagar. Hjälporganisationer får i allt större utsträckning både servera och dela ut mat. Fattigdomen finns och ökar i vårt land. Ju längre den ekonomiska krisen utvecklas, desto större blir detta allvarliga problem.

Samtidigt läser jag att höga ekonomer pratar om ”överutnyttjande” av de så kallade ersättningssystemen. Det behövs ”incitament” för att ta sig ut ur ”bidragsfällan”. I praktiken handlar det om att jaga arbetslösa och sjuka med försämrade ersättningsnivåer. De ska ut i ännu mer av fattigdom.

Samtidigt så skriver statliga revisorer om vikten av hårdare uppföljning av utbetalning av ersättning. I praktiken innebär det mer av hårdare och förnedrande granskning av redan utsatta människor.

Så förvandlas ett grundläggande samhällsproblem med arbetslöshet och utslagning till ett individens problem. Detta sätt att resonera, särskilt i en djup samhällskris, är djupt utmanande. Så går det till när krav på ett mer rättvist och jämlikt samhälle skapa strypas. Risken för mer omfattande samhällskritik mot klyftor, ekonomisk ojämlikhet och ensidigt gynnande av välbeställda ska sopas undan.

Priset när det gäller utmanande uttalanden tar en ekonom som säger: ”Allmänna köpviljan hos hushållen måste sjunka!” Var och en som sett hur pensionärerna på Coop vrider och vänder på sina varor och hårt prioriterar vad som placeras i matvarukorgen kan bara skaka på huvudet åt uttalanden som dessa. Hushållen behöver inte undervisas med tonen av den välbeställdes arrogans.

Samtidigt talar finansministern (M) om inflationsbekämpning utan att vara konkret. Hennes besked är till noll och intet förpliktande.

Vi ser också hur den av SD:s högerextrema stöd beroende regeringen manövrerar så att höginkomsttagarna nu får en skattesänkning på över tio tusen kronor, hur miljardärernas elstöd hemligstämplas och hur välfärdsbolagen slipper att bli granskade enligt offentlighetsprincipen.

De värnar bankernas, matkoncernernas och elbolagens möjligheter att göra vinster, medan hushållen har en minst sagt eländig utveckling.

Visst kan man i mångt och mycket beskylla regeringen för både slarv och inkompetens. Men glöm inte att de bedriver rak och tydlig intressepolitik som gynnar bolag och välbeställda.

Även om det retar högern och liberaler så är det rimligt att nu lyfta frågor som pristak, prisreglering alternativt frivilliga överenskommelser om prisutvecklingen. På inget sätt är det orimligt att bolagen får ta ett ansvar i denna svåra situation. Det finns ingen anledning att acceptera skenande priser eller fattigdomens kalla vardag.

Den liberala dogmatismen får inte bli så stark att man ideologiserar verkligheten och därmed tappar all kontakt med det vanliga livet.

Peter Hultqvist

Riksdagsledamot (S)