Den västerländska kulturen har under hundratals år ökat sina uttag av naturresurser. Först var det handel i blygsam skala, sedan kolonialism understödd med vapenmakt. Det stora klivet mot ökad exploatering av både ändliga och förnybara resurser kom med billig fossil energi som lagrats i miljoner år i jordskorpan, så småningom kompletterad med fri världshandel för multinationella företag.

Framför allt med fossil olja började det bli en stor skala på industriell verksamhet. USA:s olje- och bilindustri slussade villigt in oss i en hög konsumtion som i sin tur gjorde det lätt att med kraftfulla maskiner bryta mineraler, avverka skog och transportera råvaror, havfabrikat och färdiga produkter kors och tvärs över jordklotet, ibland flera varv.

När nu den fossila energin börjar sina och avfallet från den i form av växthusgaser snart tar död på livet på jorden är vårt globala ekonomiska system helt inriktat på att fortsätta som vanligt men med nya energiformer. Men många andra ändliga råvaror börjar bli bristvaror och förnybara råvaror krisar också därför att de biologiska förutsättningarna för odling och annat utnyttjande exploateras för hårt. Trots det fortsätter man som vanligt.

Den svenska debatten om vilka energiformer som är bra och vilka som är dåliga handlar enbart om ifall vi ska välja en energiform eller en annan. Att det blir en så här inskränkt debatt beror till stor del på att den inte handlar om ett långsiktigt hållbart samhälle där alla sociala, biologiska och andra aspekter finns med utan bara om klimatet.

Vi kan exempelvis inte ”rädda” klimatet om vi samtidigt tar död på jordens biologiska system och därmed livsbetingelserna för oss människor. De flesta nya ”gröna” verksamheter innebär bara nya sätt att exploatera naturresurser så att vi i slutändan bara har en öken av vindkraftverk, flera trafikleder, gruvbrytning på havsbottnar med stor biologisk mångfald, ingenting kvar av det vi kallade natur. Och många människor mår allt sämre.

Därför måste det fem över tolv börja handla om ett verkligt omtänkande. Det kräver att vi kraftigt minskar den fysiska resursanvändningen men samtidigt skapar samhällen som fungerar socialt, demokratiskt, jämlikt och jämställt. Vi måste inte ha en global ekonomi där vi köper mat från andra sidan jordklotet när vi skulle kunna producera den själva, samma sak med det mesta av vad vi verkligen har behov av – bostäder, kläder, verktyg, energi för att ha varmt hemma.

Fortfarande finns det enstaka kulturer som lever på ett sätt som bidrar till ekosystemens överlevnad. Så länge de har en självständighet kan de fungera väl socialt men när den storskaliga ekonomin invaderar dras de snabbt in i samma konsumtionsmönster som det destruktiva vi i resten av världen har anammat.

När det gäller behovet av energi är det lätt att konstatera att lokal produktion av sådant vi verkligen behöver och korta, lokala transporter kan minska energianvändningen kraftigt. Utan enormt energikrävande stålverk (med eller utan koldioxidutsläpp) och utan enorma batterifabriker behöver vi inte ta till panikåtgärden med ny kärnkraft eller hårdexploatering av landsbygd, fjällvärld och kuster med skogar av vindkraftverk.

Svensk tung industri har under lång tid ställt krav på mycket och billig energi, med stöd av fackliga organisationer inom den tunga industrin. I slutänden har det visat sig att ”behoven” varit tilltagna i överkant. Men vi har vant oss vid billig energi. Vi har haft folkrörelser som med blandade framgångar har motsatt sig utbyggnad av landets älvar och sedan byggande av kärnkraftverk, nu börjar den växa mot vindkraftexploateringen. Samma situation igen – vi har överskott i produktionen av el, ändå ska vi bygga ut vindkraften kraftigt.

Och trots att världens försäkringsbolag inte vill försäkra kärnkraften för att kostnaderna vid katastrofer blir astronomiska ska vi ta till den panikåtgärden. Hur stor del av Sverige skulle bli obeboeligt med en härdsmälta i Forsmark? Delar av Falun har fortfarande förgiftad mark efter kopparhyttorna. Ska vi nu förgifta Vätterns dricksvatten och fiskar och ödelägga renbetesmarker med en ny våg av gruvbrytning för att få metaller till alla nya ”gröna” produkter? Vilken härlig framtid!

Som alternativ går det att bygga ett samhälle för natur och människor.

Bernt Lindberg