Människan har under senaste 300 åren gjort sådana framsteg inom medicin och teknik att man gång på gång undanröjt hinder som tidigare begränsat folkmängd och tillväxt. Redan 1857 skrev engelske filosofen John Stuart Mill (min översättning): Mot vilken slutlig punkt rör sig samhället genom sina industriella framsteg. När tiden med framsteg ändas, i vilket skick ska vi då vänta oss att finna den jord som vi överlämnar till framtida generationer.

På debattplats den 20 mars skriver Bernt Lindberg, Omställning Falun, ungefär samma sak. Den svenska debatten är inskränkt och handlar om vilket energislag vi ska välja. Det borde handla om sociala, biologiska och alla andra aspekter på ett hållbart samhälle. Och hur fullständigt orealistiska de elprognoser är som storbolagen ställer upp ska jag ta upp nedan.

Per Lindvall, krönikör i DD, skriver den 25 februari att med den prognos om Sveriges framtida elbehov som Energiföretagen redovisar så beräknas behovet öka från 140 TWh (terawattimmar) till 330 till år 2045. Sverige hade kring 1980 ett elöverskott, så det mest högvärdiga energislaget vi har användes till att värma bostäder och hela stugbyar i fjällen. När man egentligen kunde nå värmande effekt med en tröja extra inomhus.

För att bedöma hur många kärnkraftverk eller vindkraftverk som behöver byggas så går jag tillbaka till en debattartikel i DD 18 maj 2021 av Evert Andersson och Mats Kälvemark. De redovisar hur man sett till hela klotet till 2050 ska ersätta 207 000 TWh fossil energi med elenergi. De menar att världens ledare i Parisavtalet 2015 i någon sorts godhetstävlan, och som det verkar ganska lättvindigt, lovat mer än någon kan genomföra. Konsekvenserna är så dramatiska, att det är ogenomförbart i en demokrati. Och att energibanta oss i väst till netto noll som en dellösning stjälper hela samhällsstrukturen skriver man.

Jag gör nu den förenklingen att jag sätter Sveriges befolkning och vår övergång till fossilfritt till 1 /1000 av hela jordklotets. Siffrorna här är så höga så man måste först skala ner till något som är gripbart. Behovet räknas om till antal vindkraftverk som behöver byggas per dag från 2023 till 2050. Och här är beräkningen steg för steg:

Måttet 207 000 terawattimmar, motsvarar en effekt av: 207000/(24*365) = 24 TW = 24000 gigawatt.

Detta betyder en daglig utbyggnad under 27 år av: 24 000/ (365*27) = 2,4 gigawatt= 2400 megawatt.

Ett normalt vindkraftverk ger i snitt över året en effekt lägre är en Megawatt. Skribenterna Andersson och Kälvemark kommer fram till att varje dag fram till 2050, beaktat att de håller endast 20 år, så ska 11000 tas i bruk. Varje dag. Väljer vi att satsa på kärnkraft så blir det istället en anläggning per dag.

För Sverige motsvarar detta att elva vindkraftverk ska tas i bruk varje dag i 27 år. Och för vårt land blir det ett kärnkraftverk vart tredje år. Sen kan man säga att Sverige har ett bättre utgångsläge än flertalet länder varför detta är högt räknat. Sen menar man att vindkraftverk kan byggas högre än hittills samt att de håller i 30 år och då minskar behovet till kanske fem ”moderna” per dag. Men kalkylen visar hur det ser ut när alla på jorden ska få samma levnadsstandard som vi. Och som vinden blåser olika måste reglerkraft finnas så att man balanserar produktion och konsumtion. Alternativt måste överskott kunna lagras.

Detta är helt orealistiskt. Kärnkraften är yteffektiv medan den förnyelsebara vindkraften påverkar mycket stora ytor och ett stort vägnät vid byggandet. Vindkraftverk med 80 meter i vingdiameter kan inte stå närmare varandra än fem gånger vingdiametern. Varje verk behöver 400*400 = 160 000 kvadratmeter.

Genom Greta Thunberg lärde vi oss att studera Keelingkurvan. Sedan 1958 mäter man på samma plats i Stilla Havet halten av koldioxid i luften, och fast våra ledare lovat att ta steg bort från fossilberoende så ökar halten av koldioxid och Keelingkurvan är stigande. Och det är 8 år sen Parisavtalet undertecknades.

Det är helt uppenbart att en närmast osynlig makt har långt större inflytande än våra folkvalda. Och denna makt är naturligtvis de enorma oljebolag som framställer och säljer kol/olja eller gas. Exxon, BP med flera. Och de leds av den övergripande dogmen att lönsamhet går före alla andra mänskliga hänsyn.

I flera länder, såsom Saudiarabien, Ryssland och Venezuela är oljeexport helt avgörande för den levnadsstandard man har. På samma sätt som Sverige är beroende av export av pappersmassa och järnmalm.

David Jonstad skriver i DD 16 mars att på många håll i Västeuropa kunde man för 70 år sedan leva utan massbilism, plast och överkonsumtion. Själv minns jag 50-talet från min uppväxt i glesbygd kring Lövsjö bruk. Jag har talat med och dokumenterat berättelser från många av mina skolkamrater från 50-talet. Och alla säger att man hade en mycket fin uppväxt.

Nu vet jag att historien inte kan spelas upp baklänges så detta samhälle är för evigt borta. Och på 50-talet fanns till exempel inte dagens sjukvård.

Min mamma växte upp med sju syskon. Dessa avled vid en ålder av 17, 40, 57, 71, 76, 78, 82 respektive 92 år. Typiskt för de födda kring 1900. Snittet blir en livslängd på 64 år. Det är 18 år kortare livslängd än vad man har idag då vi nått 82. Två av mammas bröder skadade sig allvarligt i skogsarbete. En syster dog i TBC.

Frågar man folk idag så vill ingen sänka sin standard eller avstå från det man är van att kunna göra. Antingen det då handlar om pensionen, sjukvården, familjebilen, utlandsresan eller temperaturen inomhus. Vi hoppas på ny ännu inte prövad teknik. Om ett politiskt parti förespråkar sänkt standard kommer ingen att rösta på det.

Jag själv försöker ha ett ben kvar i det enkla livet genom att röja gamla åkrar och saluhålla spisved. Jag försöker skala ner men åker alldeles för många mil med bil. Och hur lätt blir man inte hånad om man är motvalls och säger att innan man köper något nytt så ska det gamla var utslitet.

Ingen politiker idag vill uttala sig om vad slutmålet är i deras framtidsvision. Var dag har mer än fullt upp med sina bekymmer. Är det inte pandemi, så är det stigande priser som urholkar vår levnadsstandard. Ett rimligt mål borde vara att överlämna ett klot i samma tillstånd som det vi 40-talister tog över. Men så som vi levt de senaste 70 åren finns ingen möjlighet att göra det.

De flyktingströmmar som vi ser idag är inget mot det som kan komma om 50 år. Vi har i sanning ett väldigt berg att flytta på.

Östen Johansson