I nio år har hon delat ut mat till behövande i Falun. Anett Kero åkte först runt med sin egen bil, fulllastad med marvaror hon fått från olika mataffärer, men sedan en tid har hon tillgång till en liten lastbil. Jag läser intervjun med henne i DD och blir på en och samma gång både glad och ledsen. Glad för att det finns eldsjälar som på ledig tid åtar sig att hjälpa folk som har det knapert och gör det altruistiskt, utan annan ersättning än känslan av tillfredsställelse när mathjälpen når fram.

Men ledsen blir jag därför att det är ett otroligt underbetyg på det svenska samhället att det ens ska behövas sådana insatser. Anett säger att det kan vara arbetslösa, nyanlända, ukrainare som tar emot mathjälpen. Hon konstaterar att exempelvis a-kassan inte längre räcker för att klara sig på när hyra och annat är betalt.

Så ser det ut, alltmer, i Sverige. Flyktingar lever på extremt låga dagsersättningar, 72 kronor om dagen. Och det har snabbt blivit värre. Matpriserna rusar – i februari i år är matpriserna över 20 procent högre än förra året - och för den som lever på marginalen blir tiderna allt tuffare.

Och sittande regering gör hitintills noll för att lindra situationen. I det rådande läget borde det vara självklart att öka olika bidrag som snabbt kan komma de som har det besvärligt till del. Det är ju därför vi har politiker! För att se till att så få som det bara är möjligt ska falla ut ur välfärdssamhället. När finansminister Svantesson nyss träffade matvarujättarna kom hon ut från mötet med ingenting i händerna.

Alla eldsjälar, såsom Anett Kero, ska beundras. Problemet är att det inte finns några eldsjälar i regeringen. Där värnas enbart statsfinanserna, inte utsatta människor.