2017 lanserade Ebba Busch ett nytt politiskt förslag.

Höjd matmoms.

Som jag minns det var inte särskilt många upprörda över det förslaget. Trots att Kristdemokraterna ville höja momsen, det vill säga en platt skatt vilket betyder att skatten är lika hög oavsett om du är fattigpensionären eller miljardär. Den med liten inkomst betalar därför procentuellt mer momsen än den som är rik i förhållande till inkomst.

Att det inte blev ett jävla liv om det här berodde förmodligen på att de flesta i den politiska klassen hade det riktigt, riktigt bra 2017. Bopriserna skenade och låg på rekordnivåer, börsen levererade idel glada gröna siffror och arbetslösheten var låg. Det gick bra för Sverige.

Då.

Så Ebba Busch såg såklart sin chans. Här fanns ett ekonomiskt läge att föreslå djupt orättvis skattepolitik utan att det skulle resultera i ett avgrundsvrål.

Men fattigpensionärerna var fattigpensionärer även då.

Och kan någon ens föreställa sig ett parti föreslå idag att maten ska kosta ännu mer?

Knappast.

Nu är en höjning av matmomsen av förklarliga skäl inte längre något som Ebba Busch kräver. Men Kristdemokraternas förslag visar tydligt hur man tänker inom högern. Det var ett väldigt belysande förslag. Högern struntar i de fattigaste svenskarna. Man struntar i om utfallet blir orättvist och om fattigpensionärerna får betala mer av sin inkomst för falukorven än miljardären.

Och det är också därför man tycker det är självklart att styra diesel- och bensinpriser, men inte matpriser. Trots att mat är livsnödvändigt, men bensin är lyx för den som har råd att äga en bil. Vilket alla inte har.

Det visar också att man skiter i kvinnorna.

Majoriteten av fattigpensionärerna är kvinnor.

Majoriteten av bilägarna är män.

Elisabeth Svantesson har till sist insett att något är konstigt med de svenska matpriserna. I Sverige har matpriserna stigit med 20 procent på ett år, vilket är långt mycket mer än priserna stigit i andra länder i Europa.

Det har fått Vänsterpartiet att ropa "pristak" vilket faktiskt inte alls är en orimlig tanke. Många svenskar vill nog inte betala mer för sin mat än vad som faktiskt är rimligt. Bara för att ICA-handlarna ska kunna bli lite rikare.

Den svenska livsmedelsmarknaden domineras av några få aktörer. Ica, Coop och Axfood kontrollerar nästan hela marknaden. Knappast något som kan liknas vid en fungerande konkurrenssituation. Vad vi har är ett oligopol. Vilket också gör det lättare att hålla uppe priser på mat och skylla det på inflation och stigande kostnader.

Kaffet kostar över 70 kronor paketet, så är det bara. Och är du missnöjd med det kan du inte ens rösta med fötterna och välja andra aktörer. Eftersom det knappt finns några andra aktörer.

Folk är inte dumma. Man ser Ica-handlare som kan bygga fler och större köplador och drar slutsatsen att det nog går riktigt, riktigt bra för de som säljer maten till oss.

Det har det också gjort. ICA Gruppen var till och med den 13 januari 2022 börsnoterat. Pandemin var en bra affär för matbutikerna eftersom vi satt hemma och ugglade och de längsta resorna vi gjorde var till matbutiken.

Vid mitten av augusti 2018 var ICA Gruppens kurs 286 kronor. När aktien skulle avnoteras och uppköpsbudet kom, lågt det på 534 kronor per aktie. Det var ett bra läge för avnotering sa Ica gruppen och en avnotering gjordes för att bland annat "skapar arbetsro". Sedan invaderade Putin Ukraina.

Att Ica redan hade lämnat börsen var en lyckträff. För skulle vi kunna följa deras framgångar även nu på minutbasis, samtidigt som allt fler inte har råd med kaffe och mjölk, skulle nog ännu fler svenskar vara arga över matpriserna. Hösten 2022 kom besked i DN om att flera butiker var på väg över miljardvallen i försäljning. Och att vinsterna betydde enorma inkomster för en rad handlare.

Ica har gått ut med en varning till sina handlare på grund av människors ilska.

Den där ilskan som Ica varnar för är en i grunden hälsosam ilska mot orättvisor, mot girighet, mot mycket i ett samhälle som gör det sämre.

Ingen ska utsättas för hot.

Men det är nog också hälsosamt för både regeringen och handlare att förstå att det inte går att knäcka människors matbudget och förvänta sig ett leende tillbaka.