När jag var barn gick jag, likt många andra i vår generation, i söndagsskola. Den låg i stadsdelen Gamla Herrgården, i hörnet Sturegatan/Magasinsgatan, ett fint gult tvåvånings trähus, som än idag finns kvar med samma fasad som då. Ett tag var det auktionshus men numera är det lägenheter i huset.

Mitt barnsliga sinne fastnade för de fina kristna budskapen som förkunnades. Nog kan jag säga att Jesus blev min idol och tio guds bud mitt rättesnöre.

Min tro mattades dock av med åren genom erfarenheter och insikter som gjorde mig klokare. Vid mina juridikstudier läste vi rättshistoria och där framgick tydligt att så gott som varenda krig startats med religion som motivering. Detta blev en ändpunkt på min tro och det fick mig att gå ur svenska kyrkan.

Negativa erfarenheter av fanatiskt troende har fått mig att närmast känna avsky för religioner och tyvärr även för vissa av dess utövare, som jag dock naturligtvis förstår är vanliga människor med samma fördelar och nackdelar som alla andra. Men fanatism är skrämmande och svår att stå ut med. Ett antal så kallade andliga ledare har ju också sett till att sko sig förmögna på folks naivitet och önskan att ha en tro.

Personligen är jag av den uppfattningen att det måste finnas “något större”. Annars är vårt varande värdelöst och det ser jag ingen logik i. Men att blint tro på något som goda författare har skrivit är absurt och farligt. Jag kan mycket väl tänka mig att Jesus var en person med autism, så kallad asperger, vilket gjorde att han var rättfram, ärlig, intelligent och aktiv motståndare mot orättvisor. Detta var viktigare för honom än att vara rädd för eventuella konsekvenser av sin rättframhet.

Ett tag var jag med i en aktiesparklubb som bestod av fyra män. En av oss hade flyttat från Stockholm till Falun och var starkt troende, sade vid ett tillfälle att han aldrig skulle acceptera att hans dotter gifte sig med någon som inte var troende. Nåväl, han bjöd in mig till ett församlingsmöte och trots mina tvivel accepterade jag att följa med, främst för att se mer av hans värld och vem han var.

Mötet startade med religiöst tal och sång och gitarrspel av ett par församlingsmedlemmar, ett gift par. Det var riktigt mysigt och trevligt. Sedan bjöds det på smörgås och dryck. Min bekant tog en dricka och sade humoristiskt att "det var bäst att det fick bli en öl, annars kunde ju folk tro att han var religiös. Men kaffe var ju okej eftersom kaffe är gjort på böner…"

Den manliga musikanten berättade för mig att han hade cancer men att han var säker på att hans tro skulle göra honom frisk. Tyvärr blev så inte fallet, några månader senare dog han av sjukdomen.

Det var mycket trevligt på mötet och en varm gemenskap, men sedan hände något som botade mig mot att vara med på fler möten. Det som hände var att man satte igång med unisont tungomålstalande, vilket jag upplevde som mycket märkligt och pinsamt. En form av masspsykos?

Att följa med till mötet var alltså ett bubbelhoppande, som dock inte fick mig att ändra uppfattning om religion, men jag förstår kanske ännu bättre än tidigare kraften i religiös (och annan) gemenskap. Det allra nödvändigaste för människor är ju relationer, möjligen bortsett från basbehov som mat och dryck.

Min far, som var spelman och spelevink, hade sin form av humor. Han kunde sjunga: “För Halleluja, nu är jag frälst. Nu kan jag svära hur f-n som helst!” Den “Gud” som han trodde på var Naturen.

Wiliam Björklund