När högerns ledarsidor ger råd till fattiga hur de ska få mat på bordet, då är ett land illa ute. Det där var faktiskt den enda kommentar jag först orkade få ur mig när jag såg att författaren Lena Andersson skrivit en ledarkrönika i Svenska Dagbladet där hon rådde fattiga om vilken mat de ska äta. Havregrynsgröt, linssoppa och ris. Det är billigt. Det ger mättnad. Gör så, fattigt folk, så kanske vi får slut på talet om hunger.

Kanske hoppades jag att hennes artikel skulle segla förbi som ett exempel på att en frilansare måste hitta på något att skriva om, och helst något som kan upplevas som stötande av så många som möjligt och samtidigt passa Svenska Dagbladets trogna ledarsidesläsare.

Men en hel vecka har nu hennes artikel hett debatterats. Jag ser det som ett exempel på att medielogik mycket mer styr diskussionen än vad som är viktigt. Det vattnas i munnen på redaktioner och programledare när de kan få till stånd en upprörd moraldiskussion i studion – det är ju mycket roligare än en diskussion om konkreta åtgärder för att motverka samhällsklyftor.

Men det rör sig om medielogik i flera avseenden: Jag tror nämligen inte att Lena Andersson egentligen var ute efter att skriva något stötande. Jag tror att hon helt enkelt reagerade på ord som hunger och svält i den politiska debatten - så hon skrev en artikel om det finns billig mat som ger mättnad. Det är bara det att hon inte fattar hur en sådan text tas emot: Jublande från högerhåll, ilsket från vänsterhåll.

Den sociala vrede som borde riktas mot dem som har det så oerhört mycket mer pengar än de behöver, den ersätts med förakt riktad nedåt mot dem som har ont om pengar.

Och resultatet, efter en veckas debatt om en ledare i ett högerblad, är detta: Många av de föräldrar som i detta nu har det svårt att få det att gå ihop, mår nu antagligen litet sämre än nyss. Fokus har därmed förskjutits från de politiska åtgärder som kan och borde genomföras för att de som har det svårt ska få det lättare – till en moraldiskusssion om dåliga föräldrar.

Och det är många som har det knapert nu. Matpriserna har skenat, och även andra utgifter. Snart kommer hyrorna att bli väldigt svåra att klara för många. Rädda barnen, Röda korset, Majblomman och Hyresgästföreningen beställde nyligen en SIFO-mätning om läget. Jag citerar gärna hela pressmeddelandet från organisationerna. Det lyder så här:

3 av 10 av de ensamstående med inkomst under 35 000 kronor har haft svårt att köpa näringsrik mat till familjen alla dagar i veckan.

3 av 10 av de ensamstående med inkomst under 35 000 kronor har svårt att betala fritidsaktiviteter till barnen.

1 av 8 av de ensamstående föräldrarna med inkomst under 29 500 kronor har haft svårt att mätta sig själv eller familjen.

1 av 4 av de ensamstående med inkomst under 29 500 kronor har haft svårt att betala familjens räkningar, cirka 1 av 6 har också haft svårt att betala för kollektivtrafik.

4 av 10 av ensamstående med inkomst under 35 000 och 3 av 10 av sammanboende med total hushållsinkomst om 42 000 kronor före skatt, är oroliga över att familjens ekonomiska situation påverkar barnens behov och mående.

Ungefär så ser det alltså ut. Till det kommer de insikter om fattigdom som många forskare påpekat: Att det är dyrare att vara fattig än rik. Den som har ont om pengar kan inte planera inköp på samma sätt som den som har gott om pengar. Exempelvis har det visat sig att fattigare familjer lägger mer pengar på toalettpapper, av det enkla skälet att man inte har råd att göra större och därmed billigare inköp av varan.

Den som inte har råd med bil kan inte storhandla i köpcentran utanför stadskärnan. Den som är fattig kan plötsligt se sin hushållsekonomi vältas över ända när ett par barnskor går sönder och nya måste köpas. Och så vidare.

Lena Andersson blev en så kallad nyttig idiot för högern och regeringen när hon skrev sin krönika. Det var förmodligen det överdrivna bruket av ordet hunger i den politiska debatten hon reagerade på. Men den hunger hon till slut mättade var högerns hunger efter andra syndabockar än en socialt döv högerregering.