Minns ni nittiotalskrisen? De läsare som är litet äldre gör det naturligtvis. Men de som är yngre placerar nog den krisen någonstans i forntiden. På rekordtid brakade Sverige för en generation sedan ner i den djupaste krisen sedan trettiotalet. Arbetslösheten rakade upp i tvåsiffriga tal. Budgetunderskotten i både stat och kommuner skenade och det skars våldsamt i all välfärd och trygghetsförsäkringar.

På många sätt var det då Sverige förändrades i grunden, ty då lades den kanske viktigaste grunden till det missnöje som långt senare mynnade ut för fullt i högerpopulismen. Den som upplevde den krisen inpå bara kroppen vet hur snabbt ett samhälle kan förändras.

Det var nittiotalskrisen som gav oss ett så strängt ekonomiskt ramverk i stat och kommun att alla slags investeringar i framförallt välfärden – från sjukvård till skola – försvårades: Underskott blev nästan förbjudna och mycket nödvändigt reformarbete stannade av.

Och där är vi idag: Vi har en stat som har massor av tillgångar och en extremt låg statsskuld. Men det är resurser som inte tillåts att användas. Om detta är tyvärr både högern och socialdemokratin ganska ense, även om (s) under coronakrisen var klok nog att börja spendera mer pengar och för en tid strunta i den gamla nittiotalskrisdoktrinen.

Men nu har Sverige en högerregering som bestämt sig, kosta vad det kosta vill i sämre skola, vård och omsorg, för att så litet som möjligt får spenderas på krisande kommuner och regioner. Av skräck för inflationen.

Av skräck för inflationen vägrar sittande regering ens att berätta om de till hösten tänker ge mer stöd till krisande kommuner. Det är smått otroligt. Och då bör man tillfoga att kommuner i sig inte är viktiga, utan de verksamheter som drivs i deras regi: Äldreomsorg, vård, skola.

Nu sveper nedskärningsvarningarna över landet, från norr till söder. Häromdagen kom det rödblåa styret i Falun med sin dystra ekonomiska prognos. Med all sannolikhet kommer livsviktiga verksamheter att få det sämre. Och kommunstyret vägrar använda den resursutjämningsfond där det finns ganska gott om pengar (RUR), trots att den enligt kommunallagen är till just för att överbrygga kriser.

Under våren har lärare demonstrerat på många håll i landet. Många är verkligt oroliga för hur skolan alls ska kunna ta itu med sina uppgifter. Sveriges kommuner och regioner, SKR, menar att behoven är enorma i välfärden framöver.

Jag skulle tro att de närmaste åren kommer ett stort antal unga gängkriminella att produceras just på grund av att skolorna blir allt mer pressade. Och för att samhällsklimatet blir lite mer desperat, med minskande framtidstro. När det gäller äldreomsorgen trodde många – även jag - under coronakrisen att dagen kommit då det äntligen på allvar skulle satsas på en underbemannad äldreomsorg.

Så blev det inte. I skolan, vården och omsorgen kommer läget de närmaste åren att bli alltmer pressat, allt för att kommuner och regioner ska undvika alltför stora underskott. Att effektivisera verksamheterna går ju inte längre. All luft har redan pressats ur dem. Om ett år lär Sverige kunna ståta med sämre fungerande skola, vård och omsorg.

Jag brukar fråga: Varför har vi en stat? Och svara: För att den i både goda och dåliga tider ska omfördela samhällets resurser dit de behövs bäst. Den uppgiften har kommuner mycket svårare att klara. Därför stiger nu ropen runtom i Sverige om att staten måste skjuta till långt mer pengar till kommunsektorn.

I kommuner som t ex Falun – där (s) och (m) styr gemensamt – kan man vara säker på att det blir socialdemokratin som till slut får ta den politiska smällen: Hårda neddragningar av välfärden är ju inget som i grunden stör moderaterna. De gillar att minska på de offentliga åtagandena. Men för socialdemokratin är detta faktiskt det värsta som kan inträffa: Då minskar förtroendet för den.

Så gick det under nittiotalskrisen. Då var det en s-regering som efter 1994 administrerade krisen och den gjorde det med drakoniska nedskärningar. Efter det hämtade sig socialdemokratin egentligen aldrig.

Nu är det en högerregering som ska administrera krisen. Av sina trogna anhängare kommer den att beundras för att den är hård med utgifterna. Att sämre välfärd i slutändan leder till ökade kostnader på andra håll – inte minst mänskliga kostnader – tar de inte med i kalkylen.

I väntan på en regering, det är namnet på den pjäs som nu går upp runtom i landet.