För några dagar sedan informerade Södra Dalarnas Sparbank med huvudkontor i Hedemora att banken skall fusioneras med en annan sparbank med säte i Lindesberg. Man skulle kunna skriva att Bergslagens Sparbank i Örebro län inkorporerar dalasparbanken i sin affärsverksamhet. Namnet på den nya skapelsen blir icke oväntat Sparbanken Bergslagen AB.

Om man går tillbaka några decennier i sparbankernas historia kan man med viss sannolikhet anta att bankens huvudfokus kommer att ligga utanför Dalarna. Den här typen av bankhändelser sker ofta i det tysta sett ifrån kundernas och offentlighetens perspektiv. Det finns därför flera anledningar att se tillbaka på tidigare händelser som ger affären en bredare belysning än bankernas presskommuniké.

En sådan händelse var att Hedemoras sparbank redan 2019 lät banken få en ny ägandeform – från kundägd till aktiebolag – av skäl som knappast var trovärdiga. Bland annat sa de interna operatörerna att ett aktiebolag skulle ge bygdens ideella föreningar större andel av bankens vinst än tidigare. Vad en sparbank kan dela ut av sitt överskott till den egna bygden beror enbart på bankens kommersiella framgångar!

Affären mellan Hedemora och Lindesberg bör ses utifrån flera helt olika aspekter. Under 1980-talet fanns en stor diskussion inom sparbanksrörelsen – som under den tiden var mer av folklig rörelse än idag – om man skulle öka samarbetet mellan många lokalt orienterade sparbanker eller förespråka att flera sparbanker fusioneras till större regionala banker under en centralbanks ledning. Bakgrunden var att konkurrensen om bankkunderna ökade genom främst affärsbankernas ökade dominans och en friare kapitalmarknad.

I några fall bildades större regionala sparbanker som Första Sparbanken i Stockholm och Göteborg, Sparbanken Alfa i Mellansverige och Nya Sparbanken i Dalarnas närhet, vilket hade betydelse för omvandlingen av sparbankerna i början av 1990-talet. De lokala sparbanker som inte önskade uppgå i större enheter och som var måna om sin självständighet bildade FSR (Fria Sparbankers Riksförbund).

Bakom dessa händelser fanns även två nationella krafter som hade olika mål för ägandet. Svenska Sparbanksföreningen önskade att de lokala sparbankerna höll fast vid kundägda banker och starkt lokalt inflytande medan den gemensamt ägda centralbanken, Sparbankernas Bank, agerade för centralisering och fusioner.

Denna nationella kamp ”vann” så småningom den senare maktgruppen och bildande Sparbanken Sverige 1992 – som i praktiken var en ny relativt aggressiv men svag aktieägd affärsbank – med idag det mer kända namnet Swedbank. Bland annat tvingades elva Länssparbanker att lägga ned sin operativa bankverksamhet och bli aktieägare i den nya affärsbanken och överlämna sina lokala bankkontor till den storbanken.

Vad har detta med Södra Dalarnas Sparbank att göra? Jo, Swedbank har under flera år agerat för att slå ihop små och medelstora sparbanker till större regionala banker som Sparbanken Skåne (som i praktiken är mer av en stor affärsbank än traditionell sparbank). Swedbank vill även vara delägare i de större sparbanker som man vill se växa fram och äger i fallet med Sparbanken Skåne 22 procent av aktierna.

Swedbank har inte gett upp sitt mål att försöka styra och äga hela sparbanksrörelsen och agerar fortfarande för att lokala sparbanker skall ge upp sin demokratiska ägandeform för att bli en aktiesparbank delägd av Swedbank till cirka 10 - 20 procent.

Som en intressant detalj till den nya banken, som skall fungera från första januari nästa år om inte Södras kunder och personliga huvudmän sätter p för samgåendet, hör att ordföranden i Södra Dalarnas Sparbank kommer från styrelsen i Bergslagens Sparbank och den starkt Swedbank-beroende sparbanken i Skåne. Kanske är affären i Hedemora ett testexempel på Swedbanks önskemål att styra och läggs sig till med hela den nuvarande sparbanksrörelsen.

En annan uppseendeväckande omständighet som gäller de lokala sparbankerna i hela landet med ett undantag (Sparbanken Syd i Skåne) är att de lokala sparbankernas samarbetsavtal med Swedbank medför ett starkt beroende av Swedbanks policybeslut – bland annat om ränte- och kompetensnivåer men främst val av digital infrastruktur i bankerna.

Till detta hör att de lokala sparbankerna inte själva tillåts välja var de kan etablera sin lokala service. Swedbank medger inte att de lokala bankerna får bygga ut sin verksamhet i växande större tätorter och i områden där Swedbank inte vill ha någon konkurrens.

Svensk konkurrenslagstiftning är med andra ord satt på undantag för att garantera Swedbank större kvartalsvinster. Om Södra Dalarnas Sparbank hade önskat att vara en mer aktiv finansiär och aktör för att utveckla södra Dalarna och länet hade man utan att försvinna i en större ny bank kunnat skapa ett tätare samarbete mellan exempelvis Dalarnas fyra lokala sparbanker.

Kanske sparbankerna också skulle tagit mod till sig och öppnat en fullservicebank i Avesta där Swedbank tidigare under 2000-talet lagt in sitt självsvåldiga veto mot en nyetablering. Ökat samarbete med Länsförsäkringar Bank hade också varit ett möjligt scenario.

Istället öppnar nu Hedemoras sparbank genom sitt vägval för fler fusioner i regionen där Norrbärke Sparbank i Smedjebacken ligger nära till hands att försöka övertala och svälja tillsammans med bland andra Lekebergs Sparbank sydväst om Örebro. Att locka med sig Leksands och Bjursås självständiga sparbanker in i en från Närke fjärrstyrd bank är dock helt omöjligt att tänka sig med den starka folkliga förankring som dessa banker har i Siljans- och Falubygderna.

Det som enligt min och många andras mening är extra sorgligt i denna historia är att huvudmännen i berörda banker men även i landet i stort är maximalt passiva när framtidens sparbanksstruktur görs upp i slutna rum av ett fåtal självvalda maktpersoner.

Till det problematiska hör också att sparbankerna i landet tillsammans med Folksam är huvudägare i Swedbank – något i sig extra anmärkningsvärt för en sparbanksrörelse - men som ägare avstår från att via Swedbanks styrelse eller gällande samarbetsavtal se till att storbanken inte saboterar de lokala sparbankernas rätt att etablera sig var de själva önskar. Detta visar om något behovet av att frigöra de lokala sparbankerna – som Norge gjort – från affärsbanken Swedbank. Sälj aktierna i Swedbank och återskapa Sparbankernas Bank underställd de fria sparbankerna.

Swedbanks ledning med Jens Henriksson och Göran Persson i spetsen skulle ha kunnat ge Swedbank en ny roll efter bortstädningen av alla tidigare skandalhistorier. Som en affärsbank frikopplad från de lokala sparbankerna hade Swedbank inte varit sämre än sina konkurrenter. Det skulle dessutom ha gett de lokala sparbankerna ett förstärkt lyft som i första hand landsbygdens och bruksorternas trygga och lojala finansiär. Varför inte använda den närmaste tiden till en sådan strategiomvandling inom Swedbanks styrelse – från ifrågasatt bank till tänkbart uppskattad samhällsbyggare?

Ronny Svensson

Krönikör