Nej, jag skulle inte ha så mycket mot att det på min gravsten kunde stå inristat: Han förblev motståndare till Nato. För så är det: jag tror att Sverige begick ett historiskt misstag när landet bestämde sig för att ansöka om Natomedlemskap. De fjorton månader som förflutit mellan det beslutet och denna vecka, när någon sorts överenskommelse ingicks i Vilnius mellan Sverige och Turkiet, har dessutom demonstrerat vad som hänt med Sverige under detta dryga år.

Den svenska regeringen – och jag tror inte en socialdemokratisk regering hade agerat särskilt annorlunda – har bockat och bugat för autokraten i Turkiet på ett sätt som varit direkt pinsamt. Yttrandefriheten blev en sidofråga och numera är det klart för vapenförsäljning till Turkiet och samarbetet ska öka mellan säkerhetstjänsterna i Sverige och Turkiet för att bekämpa terrorism. Vilket i allra högsta grad ska uttydas som: Bekämpande av det kurdiska folkets rättigheter.

Det är hyckleri hela vägen. Erdogan sa i veckan att han vill återuppta förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap, och han tycks ha fått Tidöregeringen att arbeta för det, trots att Erdogan inte ens ställt upp på sanktionerna mot det Ryssland som bedriver ett brutalt aggressionskrig. Varje aktör som visar minsta tecken på att vilja blidka Ryssland möts annars och med rätta av våldsam kritik, men inte den man som har Sveriges Natomedlemskap i sin hand.

Vad ska man säga? För egen del retar jag till och med på att överenskommelsen i Vilnius förstört några semesterdagar för mig. På tisdagsmorgonen skrev jag en ilsken artikel i Dagens Nyheter. Telefonen ringde för att man ville ha min medverkan i olika debattprogram. Men jag avstod. Det är något ödesmättat i hela denna Natoprocess. Och det ödesmättade har inte bara uppstått ur oron efter att Rysslands krig startade, utan också ur känslan av att oppositionen, alltså socialdemokratin, helt gav upp sitt Natomotstånd inom loppet av några veckor, utan egentlig intern debatt.

Jag anser att Sverige krympt. Sverige har krympt i skuggan av Putin. Denne extreme högerman, en av världens rikaste människor, har en krigsagenda och en imperiedröm som helt släckt ut den alliansfria agenda som Sverige tidigare haft. Putin har krympt oss. En högerman har fått detta land att bli ännu mer höger. Mest jublar kanske vapenindustrin.

Jag har många gånger på denna sida konstaterat det absolut vanvettiga i att så oerhört mycket resurser nu går till svensk försvarsmakt och andra försvarsmakter runtom i västvärlden – i en tid när alla tillgängliga resurser borde gå till välfärd och grön omställning. Jag tror att om bara kanske tio år kommer västvärlden, inklusive Sverige, att stå där med överdimensionerade krigsmakter och förlorade chanser att bygga bättre samhällen.

Helt klart är det väl ännu inte att Sverige träder in i Nato. Erdogan kan fortfarande krångla, såvida han inte snabbt får sina F16-plan från USA. Men förr eller senare hamnar vi där. Var? I en kärnvapenallians. En organisation som således låter en föga demokratisk stat som Turkiet avgöra om en långt mer demokratisk stat som Sverige ska få bli medlem. Vad är det för slags organisation?

Sveriges röst för fred och nedrustning, inte minst av kärnvapen i världen, försvagas kraftigt. Jag är ännu inte begravd, men den alliansfrihet som såg hela världen som sin moraliska spelplan och inte bara närområdet, är begravd.