Min första sommarbok i år blev “De gränslösa” av Marcus Larsson och Åsa Plesner från den fackligt och politiskt oberoende tankesmedjan Balans. Boken handlar, som Plesner själv beskriver det, om “kopplingar mellan de politiker som beslutar om att betala företag med skattemedel, och de företagare som tar emot dem”.

Balans arbetar för att få ett slut på marknadsskolan, i vilket de har mitt och många andras fulla stöd. Hur kan marknadsskolan få fortsätta trots att en majoritet av väljarna inte vill ha den? Bokens svar: framgångsrik lobbyism.

Personer som var med och skapade friskolereformen är idag ägare eller styrelseordförande i skolkoncerner som gör stora vinster på skattemedel. Andra har mycket nära kopplingar med exempelvis statsminister Ulf Kristersson. En gick raka vägen från Tellusgruppens bolagsstyrelse till att bli skolminister (liberalen Lotta Edholm).

Kanske är det mindre förvånande, men fortsatt beklämmande, att just borgerliga politiker hoppar mellan stolarna på det här viset. Högern är ju den ekonomiska elitens förkämpar.

Det går dock inte att skriva en text om politiker och lobbyister utan att erkänna att även många tidigare S-politiker “gått över till den andra sidan”.

I dagens oroliga debattklimat går det knappt att skriva en kritisk text om lobbyism utan en rad brasklappar, så här kommer dom: Det är i grunden bra att samhällsaktörer och politiker pratar med varandra och vi socialdemokrater vill ha ett levande och konkurrenskraftigt näringsliv. Man blir förstås inte per automatik en “fiende”, ursäkta uttrycket, för att man börjar jobba åt ett företag.

Samtidigt är klart att det blir lite speciellt om man under många år arbetat för löntagarnas intressen, för att sedan börja jobba på en arbetsgivarorganisation. Det måste man också kunna få skriva.

Politiska uppdrag bygger på förtroende. Under sin tid i maktens korridorer jobbar man hårt, och man bygger upp nätverk och kunskaper. Som lobbyist blir det dessa specifika förmågor man säljer, det går inte att komma runt.

Väljarna kan då med rätta börja fundera ifall den politiska gärningen påverkats av tankar på vad man ska göra efteråt. Finns det strider som inte tagits på grund av att man kanske grusar framtida relationer? Oavsett personlig nit och redlighet är förtroendeskadan på riktigt.

Ett första steg för att öka transparensen vore att införa ett register över vilka kontakter våra folkvalda har med lobbyister och intresseorganisationer. Ett småskaligt exempel finns på www.lobbykollen.se som drivs av S-föreningen Reformisterna. Som det beskrivs i De gränslösa sker den mest framgångsrika lobbyismen i de mest informella sammanhangen. Verkliga relationer. Jag är inte säker på att ett lobbyregister skulle komma åt detta, men det vore bättre än idag när man nästan inte vet någonting.

Ett annat förslag är att stärka de karensregler som S-regeringen införde för några år sedan. Att det helt enkelt måste gå lite längre tid innan man som toppolitiker eller högt uppsatt tjänsteman får ta vissa anställningar.

Framförallt måste det till en diskussion inom de politiska partierna. Är vi nöjda med den här situationen? Om inte - vad kan vi göra för att undvika den? Vad ställer vi för förväntningar på våra partikamrater och hur tar vi hand om dem som avslutat sina politiska uppdrag? Det är lätt att stå vid sidan och säga att “man får väl söka jobb som alla andra”. Tro mig, det gör folk. Det är inte alltid så enkelt. Särskilt inte om man varit en stridbar vänsterorienterad politiker.

I slutänden handlar det om makt. Vi vill förstås ha kvar våra bästa på den sida som vill förskjuta makten i samhället till de breda löntagargruppernas fördel. Bollen ligger hos oss.

Sofie Eriksson (S) riksdagsledamot