Årets björnjakt är i gång och kommer bli den största någonsin med 649 björnar som får plikta med sina liv. Tidigt på jaktdagens första morgon hade ett stort antal björnar skjutits, vilket tyder på stor iver hos deras banemän. Nyheterna fylls löpande av glada och stolta jägare som poserar med blodiga björnar som nu får ta del av tummar upp på sociala medier. Björnskinn betingar höga värden och av den anledningen har idel jaktturister kommit till Sverige för att delta i jaktuppbådet.

Polisen avsätter skattepengar för helikopterbevakning av jägarna, för att skydda dem från de medborgare som motsätter sig jakten. Man kan lätt dra slutsatsen att Sverige knappt har någon brottslighet och badar i pengar när man skärskådar dessa polisiära resurser.

Samtidigt kommer nyheten om att två personer förts till sjukhus efter att ha blivit attackerade av en björn. Ingen nämner att det faktiskt var de som attackerade björnen och den gjorde det som vi alla skulle göra om vi var i dess åtråvärda skinn - den försvarade sig. Det visade sig att en jägare, tillika far, hade fått den jagade björnen över sig. Hans 14-åriga son hade slagit till björnen och på kuppen brutit handen, men lyckats ge pappan ett ögonblicks respit för att nå geväret och avsluta björnens liv.

På TV visas en 17-årig tjej som är överlycklig över att ha skjutit sin första björn och stoltserar bredvid släpvagnen i vilken kadavret forslas bort.

Samtidigt, i otaliga barnkammare runtom vårt avlånga land, läser föräldrar godnattsagor om Bamse och Nalle Puh. Samma föräldrar som sannolikt tittade på Björnes Magasin när de själva var små.

Det är något som ger unken eftersmak. Media rapporterar om historiens största licensjakt på björn i Sverige, en art som enligt Artdatabanken är klassad som ”nära hotad”. Ingen ifrågasätter jaktens varande utan man berättar om jägarnas bravader som att de skådat fåglar i skogen. De hade kunnat spana på björnen (Finland har en utvecklad naturturism med björnskådning) men det räcker inte i Sverige, utan här måste björnen tydligen dö.

Hur blev vi så avtrubbade inför dödandet av de individer som björnar trots allt är? Och vad gör detta med vårt kulturarv som ju alla dessa barnböcker faktiskt utgör, när vi nu våldgästar björnen i dess hem och i år dödar minst 25 procent av populationen? Kan vi läsa om Lille Skutt och Ior för våra barn när vi urskillningslöst dödar deras bästa kompis? Och hur kommer de att hantera den kognitiva dissonansen som följer?

Det som fascinerar mig mest är att barn tas med på jakt. Vi har uppenbarligen problem med eskalerande våld och skjutningar i samhället. Är det mer eller mindre sannolikt att barnen blir avtrubbade mot våld och vapen om de växer upp med jakt som en naturlig del av livet?

I Polen kom nya jaktlagar 2018 som förbjöd barn under 18 år att medverka vid jakt. Barnen förbjöds inte bara att skjuta, utan de får inte ens vara med i skogen när det jagas. Beslutsfattarna ansåg att barnen ska skyddas från vapen och exponering av det våld som jakten per definition innebär, tills de är vuxna nog att välja sina egna intressen. Detta är ett land där miljöministern utser ordföranden för landets jägarorganisation och även kan avsätta denne. En tydlig signal om att djur och natur går före jaktintressen.

I vårt land är självaste landsbygdsministern jägarnas stora hjälte och medverkar på årsmöten där han går jägarförbundens ärenden och lovar bättre och mer jakt åt alla.

Svensken har en beskedlig och naiv bild av jakten där vi tror att den handlar om att frysa in en älg eller ett rådjur för husbehov och naturligtvis finns det många sådana jägare som ansvarsfullt sköter sitt intresse. Men vi har också en utbredd troféjakt där Sverige betraktas som ett jaktparadis utomlands. Vill vi verkligen ha det så? Och framför allt - ska vi invagga våra barn i dödandet av de djur som är deras hjältar och vars bevarandestatus är nära hotad?

Vi behöver se nöjesjakten för vad det är. När andra spelar fotboll, vandrar eller lägger pussel med sina barn, tar en liten grupp med sig barnen i skogen och dödar levande varelser. Vilka signaler sänder det till dessa barns undermedvetande? Och vilken typ av medborgare uppfostrar vi därmed?

Misha Istratov

VD för Elithus, samhällsdebattör och oberoende utredare av viltvårdsfrågor