Pressen har en central roll i en demokrati. En stor del av debatten om politiska förslag sker i den. Och den granskar makthavare. Det är i skriftlig argumentation som åsikter passar särskilt bra. Bildmedier, som tv, gör lätt att känslor blir dominerande.

I demokratier finns vanligen grundlagar om yttrandefrihet som press och medier kan stödja sig på i sin verksamhet. I Sverige finns tryckfrihetsförordningen från 1766, men även annan lagstiftning. Här kan framhållas att medier är verksamma i en miljö där några av dem verkar på kommersiella villkor, helt eller delvis. Och några medier har skattefinansiering: public service i tv och radio.

Finansieringen av medier ger dem en logik för sättet att agera, exempelvis om de behöver maximera sin publik eller skaffa sig en viss sorts publik. Eller så behöver mediekanalen inte tänka på att skaffa en viss publik eller dess storlek. En del av de medier som kallas public service hör till dem.

Marknadens logik leder lätt till koncentration, att en stor aktör blir större och mindre aktörer går under. I en demokrati där behov finns av flera aktörer på medieområdet är det inte bra om marknadskrafter leder till att det bara blir ett fåtal stora medier och ägare av dem. Därför har staten ingripit på medieområdet på olika sätt för att underlätta att det finns flera medieaktörer.

Pressen har ännu en central roll i demokratin. Marknadskrafter har dock lett till att tidningarna blivit färre och större. Pressen i Sverige har en historik av ägare som drivit tidningar av både kommersiella och politiska skäl. På 1800-talet drevs i nästan alla städer ett par tidningar eller än fler. Vanligen fanns en liberal tidning och en konservativ. Den förra var i regel anhängare av frihandel och den senare hade en protektionistisk (handelshinderpositiv) linje. Dessa hade privata ägare.

Med socialdemokratins framväxt från runt 1889 startade partiet tidningar. Det skedde i de städer där det redan fanns borgerliga tidningar. Socialdemokratin, och fackföreningsrörelsen LO, tillsammans benämnda arbetarrörelsen, hade dock vanligen en tidning per län, med några få undantag. Några av dem finns kvar än i dag.

Under cirka 20 år från tiden för andra världskriget och framåt inträffade en så kallad tidningsdöd. Bara några få S-tidningar försvann i den. De som försvann var mellan 20 och 30 vardera liberala och högerpartistiska (moderata) tidningar och några till. Totalt runt 70. I städer där det runt 1940 fanns två, tre borgerliga tidningar och en socialdemokratisk kom de mindre borgerliga tidningarna att läggas ned eller fusioneras så att bara en borgerlig tidning blev kvar. Och så var det en mindre S-tidning. Den hade ibland en ganska stor total upplaga till följd av spridning till, och bevakning av, ett helt län. Det gav dock vissa nackdelar.

Distributionen blev dyr. Den fick ofta flera (borgerliga) konkurrenter som dessutom var större i områdets städer. Och så fick S-tidningen svårt att få annonser eftersom den hade färre läsare än sin konkurrent i vardera av länets större städer. En del läsare hade även låg inkomst och låg köpkraft. Kostnaderna var även stora för bevakningen av det stora området. I det läget infördes ett statligt presstöd, 1971.

Många länder tillika demokratier har ekonomiska förmåner och stöd till pressen. Det kan vara stöd till distribution, ingen eller låg moms och annat. Direkt stöd till tidningar som utifrån särskilda kriterier räknas som ekonomiskt svaga av liknande slag som infördes i Sverige 1971 har funnits eller finns i flera länder.

I Stockholm, och Göteborg, var det S-morgontidningar som lades ned på 60-talet. Det nya presstödet kom i Stockholm att gå till den mindre kvarvarande morgontidningen, moderata Svenska Dagbladet. Presstödet gav en reell mångfald i lokala och regionala dagspressutbudet i stora delar av landet. Läsare kunde på flera platser välja mellan två morgontidningar att ta del av.

Runt 1990 var det jämnt mellan arbetarrörelsen och Bonnier om vem som var Sveriges största tidningsägare. Det berodde på hur man räknade: upplaga, omsättning, anställda eller en kombination av faktorer. LO ägde Aftonbladet och LO och S ägde mer än 25 morgontidningar. De senares bolag, A-pressen, gick i konkurs 1992. Tidningarna fick då regionala ägare med S-koppling. Men runt 2000 fick S-tidningarna en efter en sin borgerliga konkurrent som ägare, eller dess ägarbolag. Några S-tidningar lades ned.

Presstödet (senaste åren kallat mediestödet) har bidragit till att flera S-presstitlar och en del andra fortsatt att finnas. Vid årsskiftet ska ett nytt mediestöd träda i kraft. Risk finns att det kommer att vara för litet i anslagna pengar om många titlar söker stöd och beviljas det. En del tidningstitlar riskerar i så fall att inte klara av fortsatt utgivning även om de får en viss summa i mediestöd. Eller så måste de minska sina ambitioner i innehåll och annat. Och det vore olyckligt i en tid när medier och journalistik är satt under press från flera håll.