Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kerstin Weigl om att bli adoptivmamma • Gästade biblioteket i Falun

/
  • Kerstin Weigl, journalist och författare, med boken Längtansbarn som har äldsta dottern Kajsa på omslaget. FOTO: LINA AXELSSON-BERG
  • Hanna Marklund, 2,5 år,  tog för säkerhets skull med sig
  • -- Som adoptivmamma kan man få för sig att det beror på att ens barn är adopterat när det i själva verket är vanligt  sexårsbeteende. Då är det bra att ha andra i samma situation att prata med, säger Margot Herrdin, vice ordförande i adoptionscentrum i lä

Annons

Kerstin Weigl, journalist och författare, berättade om hur det var att bli adoptivmamma och om sina tankar om boken Längtansbarn som hon skrev som nybliven mamma för elva år sedan.
- Jag led av duktighetskramp och levde upp till förväntningarna från omgivningen att allt skulle vara bra nu när barnet äntligen kommit.

Kerstin Weigl är journalist på Aftonbladet sedan 1986. Hon har skrivit en rad inlägg om hur det är bli adoptivmamma, provocerande rubriker som ”Jag har köpt mina barn” när hon pekat på att en adoption kan kosta runt 100 000 kronor. Av det betalar föräldrarna 75 000 kronor. Så visst finns det ett pris på barn, menade hon och jämförde med samhällets kostnader för en vanlig förlossning där föräldrarna inte betalar någonting.
Hon skrev boken för att hon hade ett behov att få vara helt uppriktig och ta fram sina inre tankar. Hon blev också förvånad hur lätt det var att få andra adoptivföräldrar att berätta om sina erfarenheter.
När hon berättade om boken för åhörarna under adoptionernas dag på stadsbiblioteket i Falun i helgen hoppar hon över den jobbiga tiden innan adoptionen med ständiga prover och temperaturmätningar.
- Och allt det fantastiska med att få ett barn vet ni ju också.

Återkommande dröm

Hon fokuserar i stället på hur det var att bli mamma. Och lite om sin stora längtan. I boken liknade hon den vid ett stort hål. ”Jobbet kan fylla en del men inte hela hålet och jag vill så gärna in värmen, in i det kvinnliga kollektivet.”
Hon berättar om en dröm som återkom ofta; hon födde men inget barn utan en taxvalp som hon försökte amma.
- När någon ville titta när jag var ute med barnvagnen försökte jag gömma den långa nosen. Jag var rädd eftersom jag inte fått ett riktigt barn.
Den drömmen pratade hon inte med någon om.
När hon tänkte på sig själv som mamma såg hon sig sittande i en vilstol på ett fik i en park tillsammans med andra mammor och barn.
- I praktiken var jag barnledig en månad. När chefen ringde och berättade om ett viktigt jobb kände jag mig oersättlig.
- Jag tvingade mig att leva som vanligt och började jobba halvtid två månader efter att Kajsa kommit samtidigt som jag satt i en dåligt uppvärmd friggebod på tomten och skrev på boken på nätterna.
Hon visar ett inslag från en intervju där hon berättar om boken och dottern.
- Jag hade lovat mig själv att vara uppriktig men där var jag super-präktig och ville visa hela världen att den här familjen fungerar.
Omgivningens förväntningar var också att ”nu när ni äntligen fått barnet är väl allt bra” berättar hon.
- Jag levde upp till bilden av mamman som lycklig och lyckad, utan nyanser.

Inget jämställt sätt

Inom sig undrade hon om hon hade handlat på samma sätt om hon fött sitt barn och inte adopterat det.
Och det blev inget jämställt sätt att få barn på som hon och hennes man hade tänkt.
- Vi tänkte; varannan nappflaska och varannan blöja. Men Sigge, min man, jobbade mer än någonsin. Och när vi adopterat Anna, Kajsas lilla syster, startade han ett bokförlag och var mitt uppe i en superkarriär.
Ingrid, en klok kvinna på Adoptionscentrum, blev ett stort stöd, berättar hon.
- Hon förklarade att kvinnor ofta får sin kris först. Men de pratar mer än män. Därför är kvinnan ofta färdig med sin kris när mannens kommer. Och män gör hellre saker än pratar om sina känslor.
- Vi hade det väldigt jobbigt men vi är fortfarande gifta efter 22 år, säger hon.
Resan till Kina och barnhemmet där äldsta dottern tillbringade sina första månader blev en minnesvärd och läkande upplevelse, berättar hon och visar bilder från mötet mellan Kajsa och barnsköterskan som genast kände igen ”sin” lilla flicka som hon skött. Att få yngsta dottern Anna som var två månader när de hämtade henne från Vietnam blev också läkande, berättar hon.
- Jag fick prova på den omtalade mamma-barn symbiosen som är fin men egentligen inte så märkvärdig.
I dag finns många böcker om att vara adoptivförälder, berättar hon.
- Och nu har de adopterade barnen själva börjat skriva. Det är bra.
Det var adoptionscentrum i länet som bjudit in Kerstin Weigl till adoptionsdagen.

Mer läsning

Annons