Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"102 procent – så många procent fanns ju inte ens!"

/
  • Författaren Astrid Lindgren vid sin skrivmaskin med en del av den brevskörd som hon mottog efter sin skattesaga om Pomperipossa som hon skrev i protest mot en av Gunnar Strängs skatter.
Annons

Den 10 mars 1976 publicerades hennes politiska saga Pomperipossa på Expressens kultursidor. Hon hade själv ringt Bo Strömstedt och bett att få skriva om en sak. Redan tidigare hade hon lagt sig i den mer uttalade politiska debatten – t ex hade hon skrivit om Vietnamkriget 1967 och gett sig på Nixon 1972. Men nu gällde det inrikespolitik – och det var redan litet uppjagad politisk stämning, det var våren före ett riksdagsval.

Och då brände det till. Vad sagan handlar om tror jag de flesta känner till någorlunda. Den utspelar sig i landet Monismanien, där Pomperipossa bor. Hon skriver böcker och tyvärr gillar folk att läsa de där böckerna, så hon får en massa pengar för det fast hon inte kan rå för det. Pomperipossa har inget alls emot att betala skatt, säger hon, men nu har hon åkt på 102 procents skatt – och så många procent trodde ju hon att det inte ens fanns. Det var ett angrepp som hette duga mot skattesystemet.

Den sagan utlöste väldiga reaktioner. Samma dag som den publicerades var det också allmänpolitisk debatt i riksdagen. Finansminister Gunnar Sträng gjorde naturligtvis misstaget att raljera över Astrids saga, vilket han fick äta upp. Astrid kan berätta sagor, sa han, men hon kan inte räkna. varvid Astrid naturligtvis kontrade med att finansminister Sträng nog kunde berätta sagor – men att han inte kunde räkna. Några dagar senare var Olof Palme ute i TV för att djupt plågad säga att skattereglerna var fel och skulle ändras.

Hade Astrid rätt i sakfrågan? Ja, det hade hon. Det var ett fel i lagstiftningen som kunde få de där konsekvenserna. Och den famösa skatteregeln ändrades sedan också. Men frågan är: Var det hon som hade makt över agendan och dagordningen i den här tidningsvirveln som bröt ut? Det är verkligen mer tveksamt.

Det är nämligen mycket intressant att se litet på hela den situation som rådde i politiken vintern och våren 1976. Skandalerna avläste varandra hela våren och de drabbade enbart den sittande socialdemokratiska regeringen och snart skulle också löntagarfondsstriden brisera på allvar. Astrid hade bara någon månad före sin Pomperipossasagas publicering undertecknat uppropet till stöd för Ingmar Bergman.

I Pomperipossadebatten fick naturligtvis Gunnar Sträng klä skott. Astrid Lindgren nämner i sin saga själv skatteuppgörelserna på Haga slott, som präglade mycket av politiken under flera års tid. Riksdagen var ju en lotteririksdag 1973-76. Vilka var det som gjorde upp där på Haga? Ja, det var ju socialdemokraterna och folkpartiet. Och det var uppgörelser, troligen ganska slarviga, som skedde över huvudet på just Sträng. Det lustiga är att det faktiskt kanske var just för att Gunnar Sträng och hans finansdepartement förlorat i styrka under de där åren som Pomperipossaeffekten alls kunde uppstå i skattesystemet. Men i debatten och i Astrid Lindgrens saga föll naturligtvis all skuld på socialdemokratin och på Gunnar Sträng.

Personligen minns jag knappt den där Pomperipossastriden, jag var sexton år då och brydde mig verkligen inte om några skatteskalor. Men när man tittar på hela den där våren 1976 i efterhand ser det onekligen ut som om hela pressen hade bestämt sig för att det skulle bli regeringsskifte. Det var drevstämning i luften hela tiden. Och Expressen, en folkpartistisk tidning, ville naturligtvis gärna utnyttja Astrid i den striden. Jag antar att Expressens ledarsida mycket väl visste att de där absurda skattereglerna var ett verk av Haga-uppgörelsen mellan folkpartiet och socialdemokraterna, men det skrev de inte om. Det passade bättre att Sträng och socialdemokratin fick ta hela skulden.

I Pomperipossadebatten satte, menar jag, inte Astrid agendan – det var mer så att den rådande politiska agendan satte henne. Den borgerliga pressen fick precis vad den behövde när Astrid skrev sin saga. Och den där kofoten som hon skriver om i sagan och som hon står och hötter med på en bild från Expressen – den köpte Expressens redaktion in.

Artikeln är fjärde delen av ett föredrag jag höll på Kungliga biblioteket för att antal år sedan om Astrid Lindgren som opinionsbildare.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel
Annons