Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

41-åringen pressades under flera timmar

Han förhördes i timmar.
Åklagarparet pressade 41-åringen hårt om dödsskotten mot Micael Jerkgård, 27.
– Ni kan försöka plocka isär det här hur mycket ni vill, svarade han i rät­ten.

Annons

Efter en och en halv dag av förhandlingar i Uppsala tingsrätt var det dags för 41-åringen att berätta sin version av vad som hände natten mot den 25 mars, när Morabon Micael Jerkgård dödades.
Jerkgård sköts enligt den rättsmedicinska rapporten med tre skott. Alla bedöms ha varit dödliga – varav åtminstone ett kom från nära håll. I förhör har andra berättat att 41-åringen kallat skjutningen för ”en avrättning”.
41-åringen har erkänt dödsskotten vid vändplanen i skogen i Örsundsbro – men menar numera att de skedde i nödvärn. Enligt honom var de resultatet av ett tumult, där Micael Jerkgård först fick tag i 41-åringens vapen, som satt i ett hölster i 41-åringens skärp, och ett skott brann av i marken. 41-åringen tog tillbaka vapnet och sköt, enligt honom själv, i panik mot Jerkgård.
Åklagarparet Elin Blank och Anne Sjöblom – som ­tidigare utrett Knutby- och Fadimemålen – pressade honom hårt på hans historia.
– Hur fick du tillbaka vapnet? frågade kammaråklagare Blank.
– Jag vet inte, svarade 41-åringen.
– Hur kan du inte veta det? frågade åklagaren.
41-åringen berättade då att det varit mörkt på platsen, och att allt gått fort.
– Du kan plocka isär det här mycket du vill, för mig är allt bara en händelse, ­sade han till åklagaren.

Dessutom menade de att Jerkgård inte kunde ha skjutits på det sätt som 41-åringen påstår, alltså rakt fram­ifrån, och hänvisade bland annat till de kulbanor som redovisats i den tekniska undersökningen. Men 41- åringen hade ingen förklaring till det.
Förhöret pågick i nästan tre timmar.
– Det är inte så att du kommit på det här efteråt? frågade åklagaren.
– Nej, så är det inte, svarade 41-åringen.
Även 57-åringen från Dalarna, som transporterat kroppen från Uppland till Orsa, där den grävdes ned i en bod, berättade om varför han hade hjälpt 41-åringen:
– Om jag sade nej till det, vad skulle han göra då? Han vill nog inte ha något vittne. Jag sa att jag skulle hjälpa honom, jag ville bara komma därifrån, sade han i rät­ten och utvecklade senare:
– Även om jag hade åkt till Kiruna så hade jag haft honom hack i häl, det var min känsla. Om han var kapabel till att ta livet av en person, så var han kapabel till att ta livet av mig också.
Han var märkbart tagen när han berättade om hur han mått under våren och sommaren, medan kroppen legat i boden.
– Det har varit pest och ­pina, sade han.

Jesper Eriksson/DT
jesper.eriksson@dt.se