Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alice Munro – en värdig pristagare

Alice Munro, född 1931, är 2013 års Nobelpristagare i litteratur. Läsare av DD:s kultursidor vet att vi länge framhållit detta författarskap och varje ny novellsamling har nogsamt recenserats. Undertecknad skrev om ”Brinnande livet” i samband med att den kom ut i våras. I det inledande stycket konstaterade jag följaktligen att Alice Munro allt oftare nämns som en kommande och mycket värdig Nobelpristagare.

Annons

Det är mycket bra att en novellförfattare får motta priset. Novellkonsten inom litteraturen har tyvärr kommit i skuggan av romanen. Att Alice Munro får priset kan komma att leda till en ny våg av novellskrivande.

Att skriva korta berättelser kräver sin man/kvinna. Den kan på några sidor omfamna ett levnadsöde och även innehålla starka, motsägelsefulla karaktärer. Den stora klassiska novellisten är Anton Tjechov, en författare som sägs vara inspiratör för Alice Munro.
De har båda förmågan att skildra den lilla, till synes fullständigt betydelselösa händelsen, som sedan visar sig stjälpa omkull ett helt liv. Berättarstilen är återhållsam, laddad med korta och mer koncisa rader, ingen onödig svada. Det handlar inte minst när naturen skall skildras. Enkelhet gäller: Tjechov skriver ”solen steg upp”, Munro skriver ”solen stod redan högt på himlen”.

Alice Munro växte upp i Wingham i den kanadensiska provinsen Ontario. Hennes första novellsamling kom ut 1968 och under sin författarkarriär har hon mottagit ett antal fina priser och lovordats av kritiker världen över. Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll. 2009 fick Alice Munro internationella Man Booker-priset.
Alice Munros litterära värld utgörs av den kanadensiska landsbygden. Det var alldeles extra tydligt i novellsamlingen ”Brinnande livet”. Antingen tar hon med sig läsaren ut på bondvischan eller till någon småstad i det sydvästra hörnet av Ontario. Som författare vet hon med bestämdhet att den geografiska platsen inte begränsar hennes val av ämnen eller karaktärer.
Hon skriver om allmänmänskliga saker. Hennes historier skulle lika gärna kunna utspela sig i ett järnbruk i Bergslagen som i Kanada.

Alice Munro kan skildra olika sociala miljöer och visa upp samhällets typiska klassmarkörer samt den typ av rangordning som sker mellan människor. Vem som anses mer värd än någon annan, relationerna och stämningar mellan män och kvinnor, sammantvinnade i relationer som liknar labyrinter.
Alice Munro sysslar med vardagsmelodramer. Spänningen finns i undertexten. Någonstans kan man ana en annalkande katastrof. Alice Munro går bortom det ytliga kråset som många människor omger sig med. Hon är ute efter att berätta något innerligt om människan.
Hennes huvudkaraktärer är allt som oftast kvinnor. De hamnar i situationer som tvingar fram olika vägval. Det kan ibland handla om livsval, något att minnas tillbaka till. Händelser ur det förflutna som flyter upp likt drömmar och blir verkliga på nytt. Hennes karaktärer blottar sina svagheter, det låga och smutsiga det småskurna och futtiga.

Ändå känner jag som läsare en stor sympati med dessa karaktärer. De påminner om mig själv och om andra i min närhet. Du påminns som läsare att inget är svart eller vitt. Den enkla människan existerar inte. Nej, motsägelserna är människans trognaste vän. Alice Munro skriver med stor insikt om människans inre. Det är många gånger ömsint, tröstande snudd på förhoppningsfullt. Hon gör mig mer uppmärksam på våra tappra försök att stå ut med både oss själv och andra. Den till synes anspråkslösa berättarstilen stannar vid olika detaljer, berättar om hur folk är klädda, hur ljuset faller på olika sätt. I ”Brinnande livet” återfinns fyra korta berättelser som sägs vara självbiografiska händelser.

Det är första gången som Alice Munro öppet sagt att hon använt delvis självbiografiskt material. Denna kvartett bildar ett slags final för hennes författargärning. På ett sätt överensstämmer Svenska Akademiens val med fjolårets pristagare Mo Yan. Båda hämtar sina litterära kraftkällor från landsbygden. Det sker i en tid där världen är mitt uppe i en urbaniseringsvåg av sällan skådat slag.
I morgon recenserar DD:s recensent Yvonne Gröning den nyligen utkomna novellsamlingen Tiggarflickan som blev hennes stora genombrott.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se