Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

All denna ultranationalism som seglar under radarn!

Det är underliga dagar. Jag skrev nyligen om demonstrationerna på Bangkoks gator och konstaterade att rapporteringen från landet ofta är mycket märklig. Allt tyder på att de så kallade gulskjortorna helt enkelt är ute för att fixa en statskupp: De vill driva bort en folkvald regering och ersätta den med – ja, med vad?

Annons

Det senaste budet är att oppositionen inte ens vill ha några demokratiska val. Man vill ha ett slags teknokratministär. En elitregering, utan inflytande från det opålitliga fattigfolket i landet.

Visst är det så att den sittande regeringen, där premiärminister Yingluck Sinawatranu utlyst nyval, inte är något perfekt, icke-korrupt föredöme. Korruption har länge präglat thailändsk politik. Men faktum är att de folkvalda regeringar som letts av tidigare Thaksin och nu hans syster har genomfört reformer som gynnat de fattiga i landet och att det är just detta om demonstranterna på huvudstadens gator inte tål.
Vilka är dessa demonstranter? Vid det här laget borde det stå klart att det är starka, ultranationalistiska och rojalistiska grupper som är de drivande bland gulskjortorna. De är inte vidare förtjusta i den demokrati som vid allmänna val även ger de fattiga en röst vid valurnan.

Hur är det möjligt att nyhetsrapporteringen i svenska media så länge varit så dålig på att ge en bild av vad det är för slags motsättningar som ligger i botten på det thailändska dramat?
Faktum är att jag alltmer får intrycket av att olika former av ultranationalism och icke-demokratiska rörelser tenderar att segla under radarn. Vi ser dem inte. Vi förstår inte vad det är de gör och säger. Medierna fascineras mest av de bildmässigt tacksamma skådespelen på gatorna med stora folkmassor i rörelse.

Den kritiken gäller delvis även händelserna i Ukraina. Där är läget naturligtvis ett annat. Den sittande regeringen där utgör enbart den för närvarande segrande gruppen av oligarker.
Vore jag ukrainare skulle också jag jobba så hårt jag kan för att landet hellre ska närma sig Europaunionen än Putins Ryssland. Putin vill skapa en euroasiatisk union och de flesta har nog svårt att komma från känslan av att det är Sovjetunionens forna storhet han vill restaurera.
Samtidigt är det ingen tvekan om att den starka närvaron av ultranationalistiska rörelser i dessa demonstrationer nästan helt har missats i den västliga medierapporteringen.

Ett av de partier, Svoboda, som är drivande är direkt högerextremt, vill stoppa invandringen, kräver att enbart ukrainska ska få talas i ett land där en stor minoritet är rysktalande. Dess ledare har hävt ur sig svåra antisemitiska uttalanden och lyckades förra året stoppa en Pridefestival. Partiet har tidigare samarbetat med den fängslade Julia Tymosjenko.
Varför omnämns det knappt att dessa ultranationalistiska grupper är så starkt pådrivande i denna revolution? Det verkar som om högerextremismen även här seglar under radarn. Det är ju så mycket roligare att rapportera om enorma, engagerade folkmassor på torget i Kiev. Återigen: fascinationen för stora folkmassor på gatorna ute för att störta en regering tycks ibland starkare än viljan att analysera och förstå.

Viktiga trösklar har överskridits i Europa på senare tid. Norska Fremskrittspartiet hamnade i regeringsställning utan att det utlöst särskilt mycket kritik. Från borgerligt håll i Sverige har inte mycket oro förmärkts, trots att ett borgerligt regeringsinnehav både i Norge och i Sverige faktiskt garanteras av att högerextrema krafter passivt eller aktivt skapar majoriteter.
Och häromdagen inflöt en märklig annons i den största morgontidningen, Dagens Nyheter. En helsidesannons för en bok som ger intryck av att driva en främlingsfientlig agenda släpptes igenom. Okay, sådana utgivarfrågor är inte alltid lätta att handskas med. Men nog kändes det som att en tröskel överskreds och många reagerade.

Det är någonting med en mediala blicken just nu. Skribenter och opinionsbildare kan snabbt slå ner på rasistiska uttryck i skönlitteratur eller barnfilmer – men rasismen och högerextremismen i de stora skeenden missas ofta.
När Nelson Mandela häromdagen gick bort och hyllningskörerna hördes sjunga överallt var det också som om den högerpolitiska avskyn för ANCs kamp mot apartheid var som bortblåst ur det mediala minnet.

Kanske är allt detta ett uttryck för normalisering av det högerextrema att stora politiska händelser passerar i det närmaste oanalyserade, medan småsaker exploderar. I så fall ligger vi illa till.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se