Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alla sitter i samma tidningshus

För cirka 60 år sedan fanns det två tidningar, eller fler, i nästan alla Sveriges städer. Och för bara 22 år sedan var arbetarrörelsen Sveriges näst största tidningsägare efter Bonniers.

Annons

LO och Socialdemokraterna ägde tillsammans drygt 20 morgontidningar vars upplaga var mer än en tiondel av dagspressens eller en halv miljon exemplar. Till det kom det av LO helägda Aftonbladet med cirka 400 000 ex i upplaga, ytterligare en tiondel av dagspressen. Nästan en miljon tidningar kom ut dagligen och hade en ledarsida som var socialdemokratisk, nästan en fjärdedel av dagspressen.

I valet detta år, 1991, röstade nästan två miljoner på Socialdemokraterna. Det var dubbelt så många jämfört med de som höll sig med en socialdemokratisk tidning. På flera orter runt om i landet fanns tidningar med borgerliga ledarsidor och där fanns ibland ingen S-tidning eller så hade den S-tidning som hade spridning dit ytterst liten upplaga i området. Nästan alla S-väljare på de ställena hade ortens lokala tidning, som råkade vara borgerlig.
S-pressen har aldrig varit särskilt stark. Som mest, i slutet av 50-talet, var S-pressens upplage- och läsarandel drygt 25 procent. Den borgerliga pressens andel var över 70 procent, mer än de drygt 45 procent som röstade borgerligt i valen. Sedan dess har borgerliga pressens andel ökat och är över 85 procent nu.

Redan några få år efter valet 1991, som resulterade i ett regeringsskifte i borgerlig favör, ändrades presslandskapet. S-tidningarna fick lokala ägare, vanligen arbetarrörelsen i regionen, sedan A-pressen, där S-partiet var huvudägare, gått i konkurs i början av 1992.
De nya regionala ägarna var motiverade att äga dessa tidningar, men saknade större resurser. Trots kärva ekonomiska tider första halvan av 90-talet klarade sig S-tidningarna, bland annat Dala-Demokraten, ganska bra på 90-talet.
Så småningom hann dock den hårda verkligheten på den allt mer konkurrensutsatta mediemarknaden ikapp S-tidningarna. En efter en fick de ekonomiska problem, i regel till följd av svårigheter att få annonser och delvis även prenumeranter. Detta inträffade först för de minsta, mest utsatta, S-tidningarna samt för några av de största, med höga kostnader.

Till gruppen de minsta hörde Folkbladet i Norrköping och Örebro-Kuriren. Den förra fick 1998 konkurrenten moderata Norrköpings Tidningar som huvudägare, delvis tack vare att vd:n där uttolkade ägarstatuterna så att det skulle kunna gå att äga en S-tidning. Med det flyttades Folkbladets tryckning och redaktionslokaler till NT-huset och dess tryckpress.
Det blev starten på en utveckling där cirka tio S-tidningar runt om i landet gick samma väg. De regionala ägarna avyttrade sina tidningar, delvis eller helt, till konkurrentens ägare. I de flesta fall skedde det stegvis under flera års tid.
Vanligen flyttades först tryckningen till konkurrentens press. Sedan flyttades redaktionslokalerna dit, ibland efter att några år ha varit i mindre lokaler jämfört med de ursprungliga i tidningshuset där den gamla pressen stått. Så var det bland annat i Umeå, Östersund och Sundsvall.

I några fall var det den borgerliga tidningens press och tidningshus som avvecklades, exempelvis i Luleå och Härnösand, och de fick flytta redaktionen till S-tidningens hus och trycka på pressen där.  
Så småningom började båda tidningarna med samma ägare i samma region ha mer av samma redaktionella material, vanligtvis sporten och diverse bilagor som för helgen.
I dag har minst fem S-tidningar samma sport, till mellan 80 och 100 procent. Det är de i Gävle, Karlskrona, Östersund, Sundsvall och Falun. På ytterligare någon ort är det på gång.
En stor S-tidning som fick problem var Arbetet i Malmö, med editionstidningen Nyheterna i Göteborg. De hann inte ställa om i tid när särskilt annonsintäkterna minskade och det gjorde att stora förluster uppstod. Tidningen lyckades inte skaffa sig någon samarbetspartner trots samtal med flera, exempelvis centerpartistiska Skånska Dagbladet och Jan Stenbecks Metro. Arbetet lades ned hösten 2000.

Med mindre variationer, som graden av gemensamt material och vilken typ det är (exempelvis sporten), är det för S-tidningarna och dess konkurrent på ett tiotal ställen: samma ägare, samtryckning och ofta redaktioner i samma hus. Från norr räknat är de: Luleå, Umeå, Östersund, Sundsvall, Gävle, Eskilstuna, Norrköping, Visby, Kalmar och Karlskrona. Ett tag var det så även i Örebro, men S-tidningen där blev nedlagd. Och i Eskilstuna har S-tidningen gått ned i utgivningsdagar per vecka från 6 till en. I Härnösand slogs S-tidningen ihop med konkurrenten och fick en S-ledarsida i nya tidningen.  
Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet har alla upphört att vara ägare av tidningar de senaste cirka 15 åren, förutom avtal gällande ledarsidor och en del annat. S på central nivå äger inga dagstidningar längre. För 22 år sedan ägde partiet mer än 20 tidningar.
Moderaterna har aldrig ägt många tidningar, men de få partiet ägde har alla avyttrats de senaste 15 åren: Gotlands Allehanda, Västernorrlands Allehanda och Norrbottens-Kuriren. 
Centerpartiet ägde flera tidningar, som dessutom var lönsamma och i flera fall ganska stora för att vara på landsorten. De blev attraktiva objekt för närliggande pressägare och gav partiet drygt 1,8 miljard kronor då de såldes.

Den enda av S-morgontidningarna som hade den karaktär som nästan alla C-tidningar hade, lönsam och dominerande på sin ort, var Piteå-Tidningen, PT. Symptomatiskt nog är det den enda av två S-tidningar som fortfarande har lokala ägare från främst arbetarrörelsen. Genom att PT är delägare i det bolag som ger ut tidningarna i Luleå, Norrländska Social-Demokraten, NSD, och moderata Norrbottens-Kuriren är den uppknuten till huvudägaren av det bolaget, Norrköpings Tidningars koncern NTM.

Den andra S-tidningen med i nuläget regionala ägare från arbetarrörelsen är Värmlands Folkblad. Den har ett samarbete om annonser, tryckning och distribution av Stenbecks Metro i Värmland som båda parter verkar dra fördel av.
LO sålde majoriteten av Aftonbladet redan 1996 till norska Schibsted, som två år senare köpte även (obundet) moderata Svenska Dagbladet. I 15 år har de två S- och M-tidningarna i Stockholm haft samma huvudägare. Härom året köptes LO ut helt ur Aftonbladet av Schibsted. Sedan ett par år sitter de två tidningarnas redaktioner i samma tidningshus i Stockholm, i närheten av Centralen. Eller mediehus vill de nog att man kallar det. Förutom framgångar med sin hemsida har Aftonbladet numera webb-tv-sändningar, vars publik ökar.

Runt om i landet där det på samma ort utkommer tidningar med olika politisk färg på ledaravdelningarna sitter de i samma tidnings-, förlåt medie-, hus. Falun är ett av de ställena. Enda skillnaden jämfört med på övriga ställen är att allt skett snabbt och sist, efter att samma sak skett på tio andra ställen. Tryckning, redaktionslokaler och ägande blev samma som för konkurrenten. Bland annat den åsiktsmässiga hållningen på ledar- och kultursidor är dock fortfarande olika.
Där det på samma ort utkommer tidningar med olika politisk färg på ledaravdelningarna sitter de i samma tidnings-, förlåt medie-, hus. Falun är ett av de ställena. Enda skillnaden jämfört med på övriga ställen är att allt skett snabbt och sist, efter att samma sak skett på tio andra ställen.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se