Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alla vill vara medelklass

Utgiven av: Tidskriftföreningen Fronesis


Occupy Wall Street-rörelsens födelse i den amerikanska bolånekrisens kölvatten, den breda ström av vittneslitterära skildringar av klassresor som sköljt över Sverige liksom fjolårets stora klasshatsdebatt. Det är några exempel på hur klass efter decennier av kall nyliberalism åter blivit ett hett ämne, menar redaktören Magnus Wennerhag i sin inledning till Fronesis ambitiösa dubbelnummer om det centrala men mångtydiga begreppet.

Annons

TIDSKRIFT
Fronesis nr 40-41, Klass
Med: Magnus Wennerhag, Irene Molina, Mattias Bengtsson m. fl.
Men Wennerhag anser att någonting saknas, att kulturdebatten: ”ofta tenderat att handla om klass som individuell identitet, medan ojämlikhet främst har diskuterats utifrån inkomstskillnader. [...] Allt för sällan diskuteras klass som en fråga om människors ställning och makt inom arbetslivet.”
Jag kan bara delvis hålla med. Den för förståelsen av klass helt avgörande frågan om hur det inom ramen för lönearbetets sfär inkluderas och exkluderas, ackumuleras och distribueras har fått utrymme när frågor som rut-avdrag, ”skitjobb” och papperslösas informella arbetsmarknad varit på agendan.
Kanske saknas snarare det som statsvetaren Per-Anders Svärd berör i sitt pedagogiska bidrag ”Kast, klass, kamp”, arbetarrörelsen historiska tolkning av klassbegreppet som en uppmaning till mobilisering mot orättvisor och ojämlikhet.

Även om arbetarrörelsens organisering var den enskilt viktigaste orsaken till det klassmedvetande som en gång var utbrett i Sverige är dess avradikalisering inte en uttömmande förklaring till att detta mer dynamiska klassbegrepp förlorat i betydelse. Andra organisationer – eller för all del andra organisationsformer – hade kunnat träda in i dess ställe. Den enda nödvändiga förutsättningen för gemensamt agerande är trots allt att individer identifierar sig med gemenskapen.

Utvecklingen går dock i en annan riktning. Magnus Hörnqvist och Martin Gustavsson med flera visar med hjälp av offentligt tillgänglig statistik att unga inom traditionella arbetaryrken, usla villkor och osäkra anställningar till trots, i allt högre utsträckning definierar eller uppfattar sig själva som medelklass.
Författarna lyfter fram flera förklaringar som sannolikt samverkar. Särskilt en fastnar. I en tidsålder då idealet är den kreative entreprenören är det inte längre attraktivt att vara arbetarklass. Under 1950-talet, då stoltheten över arbetarrörelsens folkhemsbyggande och välfärdsprojekt var omfattande, var situationen en annan. Då var det istället tjänstemännen som valde att kalla sig arbetarklass.

Detta har förstås inte hindrat – utan hänger snarare samman med – att andra grupper agerar kollektivt utifrån gemensamma intressen. I ”Klasskamp uppifrån” beskriver ekonomihistorikern Erik Bengtsson hur de senaste tre decenniernas dramatiskt ökade ojämlikhet i USA som resultatet av en medveten och koordinerad offensiv från landets storkapital. Bara en av ganska många nedslående, och välgrundade, argumentationer i temanumret.
Mattias Bengtsson spårar hur Alliansen med inspiration av historiska diskurser om förekomsten av en passiviserad underklass utvecklat det egna begreppet utanförskap (enligt Bengtsson en ”zombiekategori”) för att kunna motivera inskränkta trygghetssystem.
Numret avslutas med den ungerske filosofen Gáspár Miklós Tamás, en för mig helt ny och helt välkommen bekantskap, som med stor skärpa skildrar konsekvenserna av att blanda ihop Marx respektive Rousseaus klassbegrepp. Borde vara obligatorisk läsning för alla som tror att arbetarromantiska svärmerier per definition är progressiva.

Som samtidspolitisk tidskrift saknar Fronesis motstycke i Sverige. Borgerligheten och liberalerna kan inte uppbåda någonting som kommer i närheten i fråga om kvalitet.
I det knappt 300 sidor långa klassnumret lyckas redaktionen med det mesta. Ett lagom stort antal välövervägda teman, texter som (i huvudsak) utmanar genom sitt innehåll snarare än sin form och ett opretentiöst anslag. Någonting i tilltalet andas önskemålet att tidskriften ska bli läst långt bortom de akademiska korridorer den trots allt är en produkt av.

Att så sker är dessvärre ganska osannolikt. Upplagan är begränsad, och framför allt: att läsa, att över huvud taget komma i kontakt med, en tidskrift som Fronesis är som så mycket annat en fråga om klass.

Ivar Andersen