Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det trodde jag aldrig"

Annons

Hon är årets eldsjäl. Yvonne Hagström-Theander fick utmärkelsen på Dalarnas allra första idrottsgala.
Hennes egen bild av en eldsjäl är en person som ger till andra för att det är kul. Som "Saft-Gunnar" i Kvarnsveden när hon själv tränade friidrott på sextiotalet.

Vi träffas i lärarrummet i Skräddarbackens skola. Där arbetar Yvonne Hagström-Theander som idrottslärare sedan sju år.
Hon tar emot på sitt välkomnande sätt, pratar glatt och ledigt.
En lördagsmorgon för några veckor fick hon frukost på sängen och dagens tidning av maken Kent. Hon läste om idrottsgalan.
- Jag skulle se om jag kände igen några namn bland de nominerade. Då såg jag mitt. Hjälp vad förvånad jag blev!
Ännu mer häpen blev hon över att få ta emot priset som årets eldsjäl på galan i början av oktober, berättar Yvonne Hagström-Theander.
- Det trodde jag aldrig! Bara att bli nominerad var oerhört stort. Jag hade inte förberett någonting.

Pappa var OS-medaljör

Hon är född i Kvarnsveden i en idrottande familj. Pappa Göte Hagström är OS-medaljör i friidrott. Han stod på pallen 1948 och grenen var 3000 meter hinder. Mamma Maj Hagström blev Dalamästare i skidor flera gånger, trots att hon inte tränade regelbundet!
Göte Hagström ville få upp intresset för friidrott i Kvarnsveden. Det var sextiotal och tioåriga Yvonne hängde på. Hon fastnade för friidrott, särskilt i grenen kort häck.
- Ändå var jag var så kort. När andra tog tre steg i mellan häckarna så var jag tvungen att ta fem.
Hon tog medalj i junior-SM och sprang in som fyra i senior-SM.
När hon blivit bäst i Dalarna på både korta och långa häcken 1984 fick hon nog.
- Då ringde jag till pappa och sa, nu skiter jag i det här.
Friidrottsgymnasiet var igång och Yvonne Hagström såg nya talanger på väg upp.

"Hockeymorsa"

Det lockade henne mer att fortsätta som ledare, peppa ungdomar att ta nya steg vidare i sin träning. Hon har utbildningar i flera sporter bland annat friidrott, handboll, simning, barngymnastik.
- Det är så roligt. Varje gång lär man sig något nytt.
1975 träffade hon maken Kent Theander, med en bakgrund i hockeyn. De två barnen föddes. Så klart att mamma Yvonne engagerade sig även i deras idrotter, hockey, fotboll, friidrott, skidåkning och ridning.
Begreppet "hockeymorsa" passar in på Yvonne Hagström-Theander. Hon har hjälpt till matlagning på träningsläger och till bortamatcher, jagat priser till tävlingar på matcher, hängt med och tittat på så många matcher som möjligt . Även utanför idrotten har hon hämtat på nätter efter utekvällar.
- Man vill ju att de ska komma hem ordentligt.

Fortsätter med friidrott

Men när barnen tävlat är hon inte föräldratypen som står bredvid och klagar på ledare, slår hon fast.
- Om man tycker att man kan göra jobbet bättre, ska man erbjuda sig att göra det själv.
Friidrotten släpper hon inte. Hon har huvudansvaret för barnen på Friidrottens sommarskola i Kvarnsveden.
För 16 år sedan fick hon förfrågan från habiliteringen om hon kunde tänka sig att träna ungdomar med funktionshinder i friidrott.
- Jag sa, men det kan jag inte. Prova, fick jag till svar. Det är jag så glad för nu. Det gav ytterligare en dimension till idrottandet. Annars hade jag inte fått vara med och se deras glädje när de får till rörelserna, den här spontaniteten.
Hon tycker också om blandningen av barn och ungdomar i sommarskolan, med handikapp eller utan.
- Många har först fördomar på grund okunskap, men ser sedan de likheter som finns.
De funktionshindrade ungdomarna är ofta mindre rädda för att släppa hämningar och sporrar på så sätt övriga deltagare, märker Yvonne Hagström-Theander.

Behålla glädjen

En eldsjäl ger för att det är kul, definierar hon. I bakhuvudet har hon bilden av Gunnar "Saft-Gunnar" Funk på sextiotalet i Kvarnsveden.
- Efter varje träning fixade han saft till alla. Han kunde allas namn, brydde sig om alla.
Men en eldsjäl måste också se till att räcka till för uppdraget och behålla glädjen, tycker Yvonne Hagström-Theander.
- Om man bara säger ja men inte gör ett bra jobb sätter man människor i klistret.
När sonen Niclas drabbades av svår njursjukdom vid sexton års ålder drog hon ner på andra engagemang. Yvonne tillbringade oroliga dagar och nätter på lasarettet. Han klarade krisen. Sedan dess har familjen valt att satsa mer på resor och tid tillsammans.
- Nu tänker jag mer att "vi lever idag!" Vissa saker är inte lika viktiga längre, som att renovera badrummet. Det får vänta.

KARIN SIMONSSON
0243-920 21
karin.simonsson@daladem.se


Mer läsning

Annons