Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmproducenten Helen Ahlsson trivs bäst i lugnet

Annons


På gymnasiet fick hon sänkt betyg i samhällskunskap för att hon var för samhällsengagerad. I dag är Helen Ahlsson från Borlänge en internationellt erkänd filmproducent. Men världen skulle inte vara någonting om inte Gunnarsbotjärn fanns.

Där var de visst. Tre postlådor,och sedan höger. Bilen rullar sakta ner för grusvägen. Skog, sly och buskar reser sig som väggar på vägens sidor. Och det glittrar guldpärlor ifrån sjön. Och där kommer det visst någon. Det är en kvinna: rött utslaget hår mot den svarta klänningen. Svarta glasögon med gula inslag, tofflor på de bara fötterna. Och hon verkar inte alls besvärad att vi kommer. Tvärtom. Vinkar och ler. Helen är snarare förvånad att vi hittade fram. Och med bilfönstret nervevat till hälften, möts våra händer i ett ”Helen, Tomas och Mats”. Vi är framme.

Föll för Gunnar

Och där ligger husen; bruna mot skogen och sommarblommorna på marken. En stig leder ner till bryggan. Den svajar när man går på den. Annars är det tyst; bara våra röster som frågar och Helen berättar. Det riktigt lyser om henne när hon beskriver paradiset Gunnarsbotjärn i Oxberg, mellan Grycksbo och Insjön. Helen slår sig ner i en gulvit hammock och serverar vatten. Tre gröna äpplen ligger på ett fat och i fönstret står en porslinsgris och flinar. Sonen Rufus, sex månader gammal och som snart ska döpas, passas av Helens mamma och pappa. Helen har också gift sig, med norrlänningen Gunnar. Han hade det där ”Gunnarsbotjärn-lugnet”, som Helen inte kan sluta att älska; så hon föll som en björk för honom.
För det var i Oxberg och Borlänge som saker och ting föll på plats. Förutom goa föräldrar blev morfar och mormor sköna mentorer på väg ut i livet. För Helen bestämde sig tidigt att försöka återskapa samma feeling, vart än hon kom i världen, som i Gunnarsbotjärn. Och parat med Borlänges asfalterade gator och skogens sus och glitter, kom det där samhällsengagemanget; som gör livet värt att leva. Rädslan för att en dag kanske mista Gunnarsbotjärn blev som en motor för Helen. Hon gick med i Grön ungdom, protesterade mot kärnkraften och klädde ut sig till ”Fröken Ringhals”. På vägen infann sig också motton: ”man ska aldrig vara rädd för att göra fel”, och ”nyfikenheten är människans bästa vän”.

Fick en guldbagge

Helen ville nu bli skådis, men läraren Monica Doffs Sundin gjorde henne istället intresserad av foto. Och efter estetisk/praktisk i Falun tog det fart på allvar: stillbildsfotograf, journalist, förlagsredaktör, biografmaskinist. Och 2002 utexaminerades Helen från Dramatiska institutets produktionslinje. År 2004 kom genombrottet med långfilmsdokumentären, Armbryterskan från Ensamheten, tillsammans med Lisa Munthe. Det blev Guldbagge och andra internationella priser. Filmografiskt har hon sex produktioner bakom sig och nya filmer är på gång: ”Den nya tiden” och ännu en långfilmsdokumentär som heter: ”Ett enklare liv”. Hon är producent på ”Tre Vänner” och har flera gånger representerat Sverige i Cannes.

Bröllop i skogen

Vi går ner till vattnet. Det rör på sig lite. Små vågor som visar vita sidor. Annat var det när sångerskan Eva Rune skickade i väg sina kulande toner. Då kokade naturen. Hon stod där borta, Helen pekar, och vi stod där. Det var bröllop och ett snurrande fyrverkeri fick skogen att lysa. Det var himmelskt. Men nu när hon har så fullt upp med allting: mamma, fru och karriär, hur får hon det att gå ihop? Blir det inte mycket?
Men det där oroar inte Helen. Hon ser istället fördelarna.
- Man får ta det som det kommer. Man kan inte göra så mycket mer än att vara människa med fel och brister, men bara man erkänner felen och går vidare. Men det är också viktigt att känna att man gör bra saker och att man står för det man har gjort, säger Helen.
Hon berömmer sina medarbetare. Utan dem och familjen skulle det vara betydligt tuffare. Sedan är det detta att Helen har blivit bättre på det hon gör. Hon har utvecklats i rollen som yrkesmänniska och det i sin tur har skapat stabilitet i livet.

Inget gnäll

Efter att Helen suttit på den vingliga bryggan och rott en tur, går vi upp till altanen. Dricksglasen, som nu fylls på med mer vatten, har dekorerats med röda dalahästar som klistermärken. Det är dags att skiljas. Vi ska tillbaka till redaktionen och Helen ska åka till Åland. Då vaknar Rufus. Som på beställning somnade han när vi kom och nu vaknar han precis när mamma Helen ska ta över. Och det är inget gnäll. Rufus verkar redan ha insupit det där lugnet som finns här. Nästan som om man fortfarande kunde höra Eva Runes kulning; som en skälvande fjärils vingslag. Och när vi sitter i bilen, som känns kvalmig efter detta besök, tänker jag på några rader av poeten och författaren Dan Andersson: ”Bort längtande vekhet ur sotiga bröst, vik bekymmer ur snöhöljda bo. Vi har eld, vi har kött, vi har brännvin till tröst, här är helg uti skogarnas ro”. Så är Helen, som för övrigt är släkt med Dan Andersson.


MATS LINDSTRÖM

Mer läsning

Annons