Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med intraprenad tar hela personalen ansvar

Annons

Lunchen kan ta flera timmar att laga och äta. Stämningen är lugn, rösterna vänliga.
Vi besöker Hagagården, ett hem för borlängebor med demens.
Gruppboendet är en så kallad intraprenad i kommunen. Personalen bestämmer över pengar och villkor.

En trampsymaskin, putsade kopparbunkar på väggen och en spinnrock minner om äldre tider.
Undersköterskorna Maggan Ramström och Elisabeth Carlsson förbereder i köket. De ska servera ärtsoppa och pannkakor, mat som inte behöver några tillägg. Annars brukar någon av de äldre vara med och skala potatis eller skära sallad.
Att fortsätta med vardagssysslorna är en viktig del av vardagen på demensboendet.
Personalen arbetar genomtänkt. Stillhet är mycket viktigt. Höjda röster, mycket aktiviteter och intryck skapar oro.
Medvetet ställer Elisabeth Carlsson inte ut flera skålar på borden. För många valmöjligheter stressar. Istället häller hon upp soppa i en tallrik och dricka i ett glas åt var och en.
En dement person kan tappa bort kopplingen att glaset eller gaffeln ska föras till munnen. Men personalen sitter med vid borden, visar rutinerna.
Till Hagagården kommer kylda rätter för uppvärmning. Men inga brickor ska tillbaka till en matvagn ett visst klockslag, måltiden kan ta sin tid, ibland timmar.

Sällskap och närhet

Demens innebär att tappa närminnet, men detaljer från barndomen kan vara glasklara, berättar Maggan Ramström. Till exempel reser hon dagligen i fantasin till Dala-Järna, via Vansbro, med kvinnan på gruppboendet som vill hem till mor och far.
Att inte snäsa av, lyssna och följa med i tankarna ingår i jobbet.
I demensen syns grundläggande behov, som sällskap och närhet. Alla har egna rum, men söker sig ofta till personalen, berättar Maggan Ramström.
- Det handlar inte alltid om att sitta och prata, mer om att bara sitta tillsammans.
En viktigt motto är också att de äldre inte ska behandlas om barn, utan vuxna människor med en hel levnadshistoria.

Personalen bestämmer

I personalrummet träffar vi Berit Ryberg, undersköterska, och Linda Zetterström, chef som jobbar en dag i veckan. Britt-Marie Karlsson, Monica Näslund och Ylva Axelsson är undersköterskor och även samordnare på tio procent av sin arbetstid. De är med och beslutar, exempelvis om bemanningen.
- Eftersom vi jobbar som undersköterskor så vet vi hur behoven av personal ser ut. En enhetschef i den kommunala organisationen har inte alltid samma insyn, säger Britt-Marie Karlsson.
Men intraprenaden på Hagagården innebär att hela personalgruppen ansvarar för ekonomi och personal. Underskott eller överskott stannar i verksamheten.
Efter ett års erfarenhet är gruppen mycket nöjd.
De anställda har blivit ett sammansvetsat gäng, tycker undersköterskorna. Sjukfrånvaron är låg. Den egna planeringen gör nu att alla kan få sommarledigt den tid de önskar.

Färre utflykter

De granskar inköpen noga och jämför priser. Ingen kan längre säga att "det är kommunens pengar", utan den egna gruppens.

Finns inte risken att sparar in på personal så att bemanningen blir för låg och omsorgen sämre?
- Teoretiskt kanske. Men det händer inte här, slår Linda Zetterström fast.
Intraprenaden ger en annan inställning till jobbet, tycker Monica Näslund.
- Vi pysslar och donar, syr gardiner och fixar julgranar.

Pysslet sker på arbetstid och de gamla är med, om de vill. Att byta gardiner kan vara en tillräckligt stor aktivitet för en dag. Någon kanske sätter knappnålar i tyget.
Personalgruppen hade först planer på mer utflykter och sysselsättning.
- Men de boende blev stressade. Lugn och ro är viktigare, säger Berit Ryberg.
Det ger också ett mindre hetsigt arbetstempo för personalen, tycker hon.
- De anhöriga vill att man sitter ner, kanske dricker en kopp kaffe. Man hinner själv varva ner och springer inte hem med andan i halsen. Det är stor skillnad mot de tidigare arbeten jag har haft.

KARIN SIMONSSON
0243-920 21
karin.simonsson@daladem.se

Mer läsning

Annons