Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allt kan inte köpas för pengar!

”Jag köper inte det argumentet!” – Hur många gånger har vi inte hört det uttrycket? Och hur många av oss har inte retat sig på det?

Inte bara på grund av dess i allmänhet sällan helt dolda aggressiva underton, utan också för att det är något fel med själva satsen. Orden passar helt enkelt inte ihop; argument är ju inga varor!

Nå, men varför talar vi då ändå ibland som om de faktiskt vore det? Det skulle förstås helt enkelt kunna röra sig om en mer eller mindre oskyldig obetänksamhet, ett slags kollektivt slip of the tongue.

Eller också kunde uttrycket vara en tämligen medveten retorisk finess (den medvetet illa dolda aggressiviteten). Jag för min del är emellertid böjd att betrakta det mer, och i första hand, som ett litet tecken på ett allvarligt och växande samhällsproblem, nämligen som en aspekt av det den tyske sociologen Jürgen Habermas för ganska länge sedan kallade systemets koloniseringen av livsvärlden, i detta fall marknadstänkandets intrång i områden där det inte hör hemma, ja där det rent gör stor skada.

Och för dem som tvivlar på situationens (koloniseringens) allvar finns en bok i ämnet av den nordamerikanske filosofen Michael J. Sandel, nu översatt till svenska med den talande titeln ”Vad som inte kan köpas för pengar. Marknadens moraliska gränser.”

Det skall med en gång sägas att Sandels bok framför allt beskriver en rad symptom, eller exempel, på marknadstänkandets närmast virulenta spridning i samhället och att han på det hela taget inskränker sin kritiska uppgift till att framföra och undersöka två goda argument för att begränsa denna spridning.

Någon egentlig anamnes ges inte och heller inga förslag på botemedel, vilket antagligen delvis hänger samman med att boken inte alls behandlar eller ens berör den långa och viktiga samhällsvetenskapliga, ofta marxistiska eller marxistiskt orienterade, tradition (t.ex. den s.k. Frankfurtskolan, till vilken den nyss nämnde Habermas brukar räknas), i vilken problemet med marknadifieringen sätts in i en större samhällsteoretisk och historisk kontext.

Ändå tror jag att Sandels bok är viktig. Kanske framförallt som en ögonöppnare, som en väg in i en angelägen diskussion – och kanske framförallt för dem som på grund av ideologiska skygglappar har svårt att förstå ett gott argument om det råkar komma från vad man betraktar som sina ideologiska motståndare.

Men strängt taget jag tror att de flesta läsare har något att hämta i den, från de tjänstemän och politiker som har att ta ställning till större eller mindre ”marknadslösningar” på samhälleliga problem, till alla som över huvud taget oroar sig, eller som borde oroa sig, för hur vi som privatpersoner och medborgare riskerar att reduceras, och att reducera varandra och oss själva, till marknadsaktörer och rent av till varor på en marknad.

Sandel lyckas i sin bok bringa viss reda i åtminstone en del av diskussionen om marknadens gränser. För det första visar han tydligt att det verkligen finns och måste finnas en gräns för marknadens (marknadstänkandets, marknadshandlandets) utbredning och att denna gräns är moralisk-politisk; han visar att marknaden är och skall vara inbäddad i ett större moraliskt och socialt sammanhang.

Detta är kanske inte något helt nytt, men ack så viktigt att påminna om. (En konsekvens av detta är förövrigt, men denna tankegång fullföljes inte i boken, att marknadifieringen inte bör förstås som en naturgiven process, utan som resultatet av en kanske delvis omedveten men många gånger högst medveten politik – se t.ex. den franske sociologen Bourdieus bok Moteld, eller vetenskapliga arbeten om nyliberalismens historia.)

För det andra undersöker Sandel argumenten för denna slutsats och finner att vi har att göra med åtminstone två olika argument som visserligen är besläktade men som ändå bör hållas isär. Sandel talar om ojämlikhetsargumentet och korruptionsargumentet.

Ojämlikhetsargumentet handlar om rättvisa. Marknaden frågar som bekant inte efter rättvisa, men vi vet alla, och vårt samhälle förutsätter, att man inte skall kunna köpa sig förtur till allt i samhället bara för att man har pengar – en förtur som samtidigt innebär att man köper rätten att placera andra längre bak i samma kö!

Vidare tenderar den faktiska ojämlikheten på marknaden att leda till att vissa utnyttjas; formellt sett fria avtal är i själva verket många gånger ingångna med ett större eller mindre inslag av tvång, vilket alltså i sin tur i allmänhet leder till att marknaden faktiskt konserverar och förstärker samhälleliga orättvisor och i värsta fall (till slut) att marknaden förvandlas till en marknad för mänsklig/omänsklig exploatering.

Detta argument är giltigt så länge aktörerna på marknaden förfogar över olika mycket resurser, och varje möjlig ”marknadslösning” måste ta det i beaktande.

Det andra argumentet, korruptionsargumentet, som väl på sätt och vis är mer fundamentalt och som Sandel ägnar mest uppmärksamhet, handlar om att marknaden, långtifrån att vara ett neutralt redskap för effektiv fördelning av nyttigheter – vilket tyvärr många nationalekonomer (professionella likväl som amatörer) tycks tro, tenderar att korrumpera en stor del av de varor och tjänster som den förmedlar, och därigenom korrumpera såväl säljare och köpare som den gemenskap i vilken de ingår.

Sandel frågar varför det till exempel inte är tillåtet att köpa och sälja barn på en marknad trots att det finns goda nationalekonomiska argument för detta (en sådan marknad kan, enligt sträng marknadslogik, antas optimera nytta och resursutnyttjande vad gäller barn och annat).

Skälet är att även om en sådan marknad kunde ordas på ett rättvist sätt, det vill säga även om ojämlikhetsargumentet inte vore tillämpligt, så skulle denna marknad bidra till att korrumpera själva idén med föräldraskap och familjeliv. Och det räcker nog med att försöka sätta sig in i de sålda och osålda barnens perspektiv för att inse det. Exemplet må förefalla extremt, men det visar tydligt vad som står på spel.

Andra, mindre hypotetiska, exempel som Sandel ger är andrahandsmarknaden för ännu ej utbetalda livförsäkringar (spekulation i att folk skall dö!), handeln med utsläppsrätter och böters omvandling till avgifter (”Jag betalar gärna en avgift för att få parkera var jag vill” osv.).

I en svensk kontext är det lätt att tänka på skol- och omsorgsmarknaden; den elev till exempel (eller förälder, eller skolpolitiker) som insisterar på att få köpa en utbildning eller det som en lärare (eller utbildningsinstitution) kan och vill erbjuda, kan visserligen komma att få köpa något slags vara eller tjänst, men inte det varom den egentliga pedagogiska relationen och uppgiften handlar – tvärtom riskerar ett sånt insisterande att, när det blir alltför vanligt förekommande, försvåra eller omöjliggöra just detta.

Sandels exempel på möjliga och faktiskt existerande ”marknadslösningar” är valda för att visa att det ofta händer något avgörande och djupt problematiskt med det som dras in på marknaden (ja, redan med det som ”produceras” med tanke på en marknad); en för sakerna själva många gånger helt avgörande, och för samhället viktig moralisk-politisk dimension försvinner när den förment neurala marknadsrelationen ersätter andra sociala band.

”Vad som inte kan köpas för pengar” är en angelägen bok. Den har inte alla svar och den ställer inte ens alla nödvändiga frågor. Den är kanske en smula anekdotisk, men dess ”anekdoter”, som handlar om allt från barnhämtning på förskolan, julklappar och supporterkultur, till slutförvaring, tatueringar och blodgivning, är i all fall väl belagda och ofta resultatet av olika vetenskapliga studier.

Överlag har bokens brister mer att göra med vad den inte tar upp än med vad den faktiskt behandlar. Den är välskriven och tankeväckande. Och den försöker inte ”sälja något budskap”. Lugnt och sakligt inbjuder den läsaren till en viktig diskussion om samhällets idé och om nödvändigheten av att försvara delar av samhället från marknaden. Om också marknaden i många fall kan vara nyttig, måste den, för allas skull, hållas i strama tyglar.

Fotnot: Artikelförfattaren är docent i sociologi vid Högskolan Dalarna.