Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Almedalsveckan: ”Jag erkänner att jag är livrädd”

Häromdagen satt jag tillsammans med en vän och planerade lite inför min Almedalsvistelse och min vän sköt en av mina idéer i sank efter knappt fem minuter. Och tur var väl det. Min naivitet kanske skulle blivit för kostsam. Eller, för att prata klarspråk – rent livsfarlig.

Jag hade bland annat tänkt bevaka det nazistiska partiet Svenskarnas parti. När min vän hörde mig säga det, sa hen bara ”Är du inte klok? Du är en perfekt måltavla för dem. Kvinna, rasifierad med vänstersympatier”. ”Jag säger bara, glöm det”.

Jag skrattade lite fånigt då jag insåg min totala naivitet. Hur tänkte jag här? I min vrede och frustration över rasister och nazisters framgångar i Sverige blev jag för en stund blind inför det faktum att dessa krafter på riktigt är livsfarliga. Och med denna krönika vill jag faktiskt betona vikten av att erkänna min rädsla. För den är befogad.

Det senaste året har vi bevittnat ett flertal händelser där nazistiska krafter tagit till våld mot sina meningsmotståndare. Knivattacken i Malmö på internationella kvinnodagen. Attacken mot antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp. Dessa människor är beredda att mörda. Bakom våldsdåden står nyckelpersoner inom Svenskarnas parti. Den vetskapen måste vi ständigt hålla levande.

Under förra årets Almedalsvecka satt jag och konstnären Elisabeth Ohlson Wallin och pratade om den rädsla och obehag vi kände inför SD:s Jimmie Åkessons brandtal mot feminismen. Vi båda hade ett stort behov av att erkänna den rädslan. Det kändes befriande att dela den tillsammans med någon. För det var oerhört obehagligt att på kvällarna vandra runt på Visbys gator efter Åkessons tal då anhängare av Sverigedemokraterna syntes överallt. Elisabeth kände sig rädd över att själv ta båten hem på kvällen dagen därpå.

Dagen efter ställde jag några frågor till Socialdemokraternas Mikael Damberg om vad han ansåg om Jimmie Åkessons förakt mot feminismen? Han ville inte kommentera det då utan fokusera på partiets egen politik. Jaha, samma svar fick jag från Miljöpartiets Gustav Fridolin. Och nu har nivån och toleransen höjts med råge.

Svenskarnas parti fick i lördags stort utrymme i Almedalen för att framföra sin nazistiska politik. Där står vi idag i Sverige 2014. Ett nazistiskt parti med polisstöd får hota demokratin medan dess motståndare blir bortförda av polis när de protesterar och använder sina demokratiska rättigheter.

Jag känner mig livrädd. Jag som journalist kan inte utföra mitt arbete på grund av riskerna jag då utsätter mig för. Inte när jag står ensam som frilansjournalist och inte har någon bakom mig. Det är omöjligt. Och min rädsla över att vandra runt på gatorna i Visby i år är tusen gånger värre än den rädsla jag kände förra året.

För på våldsnivå är SD lättviktare jämfört med Svenskarnas Parti. Jag undrar om våra politiska makthavare har förstått innebörden av det Sverige vi står inför i dag? Jag undrar om de förstår att deras tystnad och misslyckade politik är en bidragande orsak till min och andras rädsla? Om inte, är det minsta jag kan göra att påminna dem. Påminna dem om att nazismen och fascismens framfart vagt sagt är ett stort demokratiskt misslyckande.

Tänker ni göra något åt det? I så fall vad?

Ida Ali-Lindqvist

Ida Ali-Lindqvist kommer att skriva från Almedalen under veckan. Hon är journalist och samhällsdebattör och skriver med antirasistiska och feministiska utgångspunkter.

Följ henne på YouTube.