Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Almega bluffar om RUT

Krönika: RUT ger inte så många jobb som Almega påstår. RUT är ineffektivt och pengarna som staten förlorar på RUT borde gå till viktigare saker som kommer alla eller utsatta grupper till del.

Jag ser att Almega uppskattar antalet RUT-arbeten 2015 till 22 515 stycken. Det är utan tvivel en överdriven uppskattning om vi menar heltidsarbeten, vilket ju är den relevanta siffran om man vill bedöma jobbeffekten. Det är lätt att räkna ut som visas nedan.

RUT-bidragen kostade förra året drygt 3 miljarder kr. Omsättningen är därmed den dubbla. Av detta kan man räkna ut att just RUT inte kan motsvara mer än cirka 12 000 heltidsjobb betalda med avtalens minimilöner.

Från detta ska dessutom frånräknas dras ett stort antal fuskare, enligt en undersökning av skatteverket sker ett stort antal skentransaktioner och annat fusk inom RUT.

Man ska också komma ihåg att RUT (lika lite som ROT) egentligen inte skapar några nya jobb; folk har ju alltid köpt flyttstädning, storstädning, fönsterputs och annan hemhjälp utan statsbidrag och i den mån de tack vare bidraget ökat sina inköp av hemhjälp har de ju samtidigt haft mindre pengar över till inköp av andra tjänster och varor vilket minskat jobben i de branscher som tillverkat dessa.

Detta faktum att en ökning av RUT-jobb också innebär en minskning av andra jobb glöms konsekvent bort i debatten.

En sak som skiljer RUT från andra offentligfinansierade jobb är dock att i praktiken inte en krona kommer tillbaka till staten från dem som utför dem. RUT-anställda bidrar alltså inte med en krona tlll sina barns skola, sin egen sjukvård eller annan service som de utnyttjar.  Det inses om vi betänker följande.

Om vi till exempel köper snöskottning av en privat firma så får vi (1) en skottad gata som alla, både fattig och rik, har nytta av och (2) dessutom får vi inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och moms som firman betalar in för sina anställdas arbete. Man kan alltså säga att snöskottarna precis som alla andra med sina skatter och sociala avgifter efter förmåga bidrar till att betala sina barns skola, sin egen sjukvård och pension och andra samhällstjänster.

Observera att detta förhållande gäller inte RUT-arbetaren. Orsaken är att subventionsgraden är så hög som 50 procent. Visserligen får staten från RUT-firman inkomstskatt och sociala avgifter för den anställde men dessa pengar används ju helt och hållet till att betala skattereduktionen till köparen av RUT-tjänsten. Det blir noll kronor över till staten i praktiken.

Staten får alltså i RUT-systemet netto inte in en enda krona som betalar den RUT-anställdes skola, sjukvård, pensioner mm. Men eftersom den RUT-anställde har rätt till skola, sjukvård, pensioner så tvingas alla andra skattebetalare, som själva inte använder RUT, vara med och finansiera de RUT-anställdas sociala förmåner.

Systemet är faktiskt så stolligt. De cirka 15 procent som använder RUT får köpa en tjänst till halva priset genom statsbidraget samtidigt som de 85 procent som inte utnyttjar tjänsten i praktiken får betala alla de samhällskostnader som skola, sjukvård, pensioner mm för RUT-arbetarna kostar men som ingen inom RUT-systemet behöver bidra med en krona till.

Tala om en extrem understödstagaranda! Det är underligt att många politiker anser att detta är perfekta invandrarjobb. Budskapet till invandrarna är ju att i Sverige är den stora majoriteten av befolkningen ålagd att betala halva kostnaden för de välbeställdas hemstädning och därtill dessutom ålagd att betala RUT-städarnas välfärd.

Det finns en enkel lösning på detta problem. Avveckla RUT omedelbart och lägg pengarna på viktigare saker. Inför som huvudprincip att staten bara ska köpa privata tjänster när dessa, som i snöskottarfallet ovan, gäller något som vi alla har uppenbar nytta av, eller köpa tjänster som bidrar till social trygghet och välfärd, också det till allas gagn.

Det är till exempel fullt rimligt att staten generöst bidrar till finansieringen av den hemtjänst som sjuka, handikappade och gamla är i behov av. I grunden handlar det ju här om en social försäkring alla har nytta av. Om vi har tur behöver vi bara använda försäkringen i liten omfattning, men har vi otur och behöver mycket stöd ska detta också ges, oavsett om det sker i kommunal eller privat regi.

Så klokt har vi alltid tänkt tidigare. Och jag kan försäkra att om vi återinför dessa regler kan vi skapa betydligt fler arbeten åt både gamla och nya svenskar.